Under snart ett år har konsultbranschen umgåtts huvudsakligen digitalt. Och mer specifikt via någon form av videomöte. Vi spenderar ibland flera timmar om dagen med andra människor via en skärm.
Den digitala programvaran har utvecklats, vi har vant oss vid att räcka upp händer, klicka av och på mikrofonen och liknande. Det fungerar bättre och bättre, och sannolikt kommer vi att hänga ännu mer med varandra framför skärmar i framtiden. Vi kommer troligen att arbeta mer hemma än innan pandemin. Möten som tidigare var självklart fysiska kommer med en annan självklarhet vara digitala. Det innebär fler möten framför skärmen.
Två personer som är förknippade med mänsklig interaktion är Johan Asplund och Erving Goffman. Asplunds Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet och Goffmans The Presentation of Self in Everyday Life är böcker som fokuserar på allt från det dramatiska ögonblick då vi hälsar, när vi möts på en trottoar eller hur länge vi kan låta blicken vila på någon innan det bli obekvämt. Människans förmåga att spela roller, anpassa oss till de manus som gäller för en given social situation är remarkabel. Vi är oerhört sociala och det finns väldigt tydliga förväntningar på hur vi skall uppträda i vissa sociala sammanhang. Det här med att vi skulle vara individualister får sig en rejäl törn när en läst någon av de här böckerna.
Det går att fundera mycket på skillnaden mellan ett digitalt och fysiskt möte. Vi ser mindre av en person, och som vi känner till ”läser” vi en människa lika mycket eller mer genom att studera kroppsspråket som att lyssna till vad som sägs. Vi blir i alla fall begränsade när det gäller vår interaktionsarsenal.
Därför är det så spännande att följa utvecklingen när vi umgås i ett helt nytt socialt rum: det digitala. Plötsligt blir man nämligen plågsamt medveten om sig själv. I normala fall ”bara är man”, vilket inte är så bara. Enligt Asplund och Goffman innebär det att följa tusentals olika regel- och normsystem som är så integrerade i våra kroppar att vi inte ens reflekterar över dem. Det är exempelvis inte alls konstigt att samtala över en kopp kaffe med en kollega. Men samma sak framför en skärm känns direkt märkligt.
Vi saknar helt enkelt manus för hur vi skall bete oss. Och vi saknar också en arsenal av förväntade handlingar från den person eller de personer som vi tittar på. Det ser litet konstigt ut när någon plötsligt dricker en slurk kaffe framför skärmen. Det kan man greppa utifrån att kaffekoppen plötsligt befinner sig i bild. Hade vi stått framför kaffeautomaten på jobbet hade koppen inte ens registrerats. Ni måste mötet döpas till kaffepaus i inbjudan för att det inte skall bli märkligt. Vad och hur vi göra saker är situationsbundet. Ta en sådan sak som avstånd mellan människor. Om du går på gatan är det kanske 2 m som gäller. Om du inte stannar vid ett övergångställe. Då gäller 75 cm. När vi åker rulltrappa minskar det till 50 cm och den som åker tunnelbana förstår att mellan 1-3 cm är accepterat avstånd mellan människor. Och vi bara vet att det är så. För att avstånd mellan människor är bestämt av situationen.
Så är det också med kaffe. Det är okej att dricka kaffe när det är en kaffesituation. Det är inte alls sällsynt att göra det i samband med ett möte. Det är tvärt om ganska vanligt. Men inte om vi kör ett möte via en skärm.
Om man gör det i alla fall så känns det väldigt konstigt. Och det är ju spännande. Det handlar nog om att vi blir medvetna om oss själva genom att vi befinner i okänd terräng. Att sitta i videomöte är litet som att vara litet överklädd på fest eller sitta på en anställningsintervju. Plötsligt har en händer och undrar om frisyren och tänk om kragen…
Med tiden kommer vi att lära oss att umgås digitalt. Vi är rätt bra på det sociala. Ju fler möten vi är på, ju mer kommer att bli okej. Vi kommer att se fler och fler kaffedrickande människor. Vi blir mer avslappnade och till sist kanske helt bekväma med att ta en kopp själva.
Frågan är snarast hur det kommer att vara när vi möter våra kollegor igen IRL.
Hur gör man när man hälsar nu igen? Exakt hur många sekunder kan och bör en hålla i, hur hårt och vinkeln på armen. Skall en titta i ögonen samtidigt och hur länge. Hur har jag fötterna. Står jag bredbent eller och hur var det med när och hur man säger hej. Innan, samtidigt eller efter… eller vänta, säger man sitt namn. Upprepar man den andres….?
