Härom kvällen satt jag och lyssnade till ett gäng vänner och bekanta som funderade högt om tiden efter pandemin. Rubriken på samtalet skulle kunna varit: vad blir det nya normala? En av de punkter som gruppen uppehöll sig litet längre vid handlade om att jobba hemma versus att åka in till kontoret igen när pandemin lagt sig.
Det är inte människor som förändras
En grundläggande tanke inom sociologin är att människor inte förändras så lätt. Det är strukturer eller strukturella förändringar som antingen möjliggör eller i vissa fall tvingar fram förändring i sättet vi lever. Ett exempel: i undersökning efter undersökning visar det sig att människor som bor i Sverige, eller om man så vill svenskar, är en av de mest individualistiska och sekulära befolkningarna på jorden. En relevant fråga är hur det kommer sig. I vissa fall försöker man hitta svaret hos individen, att det skulle finnas ett särskilt kynne eller kulturarv från långt tillbaka. En sociolog är litet tristare i sin analys. Anledningen hänger snarast samman med den smått otroliga urbanisering och samhällsomvandling som följde av en relativt sen och snabb urbanisering. På bara någon generation flyttade nästan 80% av befolkningen från landsbygden till städer, och just nu pågår en andra urbaniseringsvåg där flytten går från städer till några färre storstäder. Ett blogginlägg om effekten av den här samhällsförändringen kan bli väldigt långt. Så vi nöjer oss med att konstatera att det sannolikt är en förklaring till hur det kommer sig att svenskar kategoriseras som individualistiska och sekulära. Vi bor ensamma i lägenheter i städer vi i många fall inte är uppväxa i. Och frågan är om vi egentligen är så mycket mindre andliga. Kan det vara så att frågan om religiositet är felställd. För svenskar är förhållandet till naturen att jämställa med hur andra förhåller sig till religion. Nåväl, det kan vi fördjupa oss i en annan gång.
Jobba-hemma-strukturen fungerar
Hur hänger det här ihop med pandemin? Om något har det gångna året visat hur snabbt det går att ställa om och anpassa sig till den nya. Vi ser effekter i form av ökade priser på villor då människor är på jakt efter arbetsyta. Digitala verktyg har blivit en del av arbetsvardagen på ett allt mer självklart sätt. Det är strukturella förändringar när det gäller såväl arbetsverktyg, inställning och möjlighet i form av hemmarutiner och kanske till och med en avsedd arbetsplats som gör att vi kan och kanske fortsätter att arbeta hemma mer i framtiden.
Varför skall man åka till jobbet?
Det visade sig gå ganska bra att jobba hemma för de allra flesta. Då kan man fundera på varför man alls behöver åka in till kontoret.
Svaret är det sociala.
Om något var alla överens om i samtalet om tiden efter pandemin att man saknar det där spontana samtalet mellan kollegor. Man saknar att ha litet koll på vilka filmer som gäller, vilka böcker man borde läsa, resmål, maträtter och alla små saker som håller samman livet. Och när pratar man mest om sådant? Under lunchen såklart!
Klarar våra kontorsytor bra lunchsamtal?
Om det skall bli fart på de sociala kanske lunchen är den aktivitet som företagen borde satsa på för att locka tillbaka sina medarbetare. Eller frukost om det passar bättre. Vilket som är det maten som samlar människor, som möjliggör samtalet, kontakterna och att idéer får ta fäste eller förkastas.
Så, vad gör vi med den här kunskapen? Skall vi fundera på hur våra kontorsytor ser ut? Möjliggör de bra lunchsamtal? En sociolog skulle säga att om det inte finns en bra möjlighet att sitta ner så kommer man inte heller att göra det.
Hur skapas en lunchstruktur?
