Enligt en ny rapport från Centrum för idrottsforskning, CIF, minskar idrottande bland unga pojkar och flickor i åldern 7-12 år. Att idrotta som ung är särskilt betydelsefullt då det påverkar hur vi rör oss senare i livet. Samtidigt ser vi att ytor för aktivitet i staden minskar i takt med att vi bygger allt tätare städer. Är det nu vi börjar se konsekvenserna av ett stadsbyggande som prioriterat bort rymliga och kvalitativa utemiljöer?
Bostäder utan bostadsmiljöer
I rapporten ”Gör plats för barn och unga!” från 2015 skriver Boverket att: ”I den täta stadsbebyggelsen är det en stor utmaning att avsätta och bibehålla tillräckligt stora friytor för barns och ungas behov…samhällets krav på effektivt utnyttjande av mark gör att konkurrensen om marken ökar.” Sedan dess har vi sett täta stadsdelar växa fram i våra storstadsregioner. I Stockholm ser vi områden som Hagastaden, Kvarnholmen och Liljeholmskajen där bostadsgårdarna är minimala och de offentliga grönytorna små och fragmenterade. Ofta ersätts grön yta på mark med en grön växtvägg utan tanke på att funktionen inte alls är den samma. Dessutom ser vi en etablering av skolor där utemiljön förläggs till blåsiga tak eller skuggiga bakgårdar utan grönska. Det är lätt att tänka sig att varje 7-åring som växer upp med bostadsgårdar som de i Hagastaden väljer att stanna kvar inomhus med sin mobil.
Idrottsintresset börjar direkt utanför dörren
I den utredning som Centrum för idrottsforskning presenterar syns en tydlig minskning av idrottandet bland barn mellan 7-12 år. Det är alltså i den fas i livet då unga ofta börjar engagera sig i sin första idrottsförening som minskningen syns tydligt. För många är säkert steget långt till att börja med sin första sport. Då är det särskilt viktigt att det finns utrymme i ens bostadsnära miljö eller på sin skolgård för att på ett informellt sett börja testa och pröva olika aktiviteter. Det måste finnas platser där man kan träffa andra vänner som kanske tagit steget att börja med en idrottsaktivitet, vänner som kan inspirera en till att följa med till nästa träning.
Att ta steget från lägenheten direkt till idrottsanläggningens strålkastarljus är för stort för många och att kombinera mötesplatser för unga med ytor för aktivitet är ett naturligt sätt att uppmuntra och inspirera till rörelse. Möten med andra har ett mervärde, men mötesplatser kräver plats i staden. Social hållbarhet kräver utrymme.
En sammanhållen planering för ett aktivt liv
I en välplanerad stadsmiljö hittar du ytor för aktivitet i den trygga zon som är din trädgård, din bostadsgård eller skolgård. Därifrån söker du dig till den park som ligger närmast. Därifrån leder vägen till idrottsplatsen. Vägen mellan dessa viktiga delar av en hållbar stadsmiljö måste vara självklar och trygg, både känslomässigt och genom hur gång- och cykelvägar är planerade. Ytor för aktivitet i staden måste hänga samman.
Hållbart samhälle kräver hållbar samhällsplanering
Som en kommentar till CIF:s rapport (SR, Radiosporten, 2019-05-14) säger riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson till Sveriges radio att: ”Vi ska inte bygga städer, vi ska bygga boplatser där folk kan röra sig…man ska, när man bygger bostäder, lägga in grönytor”. Att idrottsrörelsen engagerar sig i bostadsmiljöernas planering är ett exempel på att det finns ett brett intresse för hur vi bygger våra städer och vilken påverkan det kan ha på samhällsutvecklingen. Kanske har stadsplaneringen de senaste åren i allt för hög grad fokuserat på en alltför snäv, men ekonomiskt stark intressegrupp. Begreppet ”täthet” har varit ett positivt laddat ord för många som arbetar inom stadsplanering vilket har gått hand i hand med intresset för att bygga fler bostäder i hög takt. Och en tät bebyggelse har kvalitéer, men kan inte åstadkommas på bekostnad av stadens grönytor. Rymliga och gröna bostadsgårdar och skolgårdar, roliga lekplatser och välskötta idrottsanläggningar måste vara en självklar del av ett hållbart stadsbyggande.
