Ett drygt dygn efter utsatt tid lyckades ordföranden navigera in länderna till en överenskommelse. Men det hade sannerligen sitt pris. Nytt från i år var att man kunde följa de intensiva sista förhandlingsförsöken live via FNs direktsändning. Det var inte utan att man tappade hakan när man såg USA, Kina, Indien, EU, AOSIS, G77 och andra skynda fram och tillbaka mellan varann, peka på olika textstycken gestikulera över vad som inte var acceptabelt. Som en direkt följd av en ändring blev att man måste kolla av med de andra om de kunde leva med detta. De flesta gör stora uppoffringar i en sådan fas, framförallt utvecklingsländerna och de små önationerna vars klimatkonsekvenser är katastrofala långt tidigare än för många som har råd och/eller möjlighet att anpassa sig, åtminstone ett tag längre.
För många är detta inte en typ av förhandling man kan ”vinna” om inte vi alla lyckas vinna. Den inställningen delades uppenbarligen inte av Indien som kastade in en absolut sistaminuten-ändring och lyckades vattna ur skrivningen kring kolkraft och ändra ordalydelsen från utfasning (phase-out) till nedtrappning (phase-down).
Många var de länder som sedan uttryckte sin stora besvikelse över detta och att processen hur detta gick till inte varit schysst. Men man var inte beredd att välta hela överenskommelsen för det även om man tydligt och äkta var sårade. Detta kände COP-presidenten Alok Sharma som uppriktigt och med sprucken stämma och glasiga ögon bad om ursäkt till dessa länder.
Därmed var sista hindret undanröjt och man kunde klubba igenom ”The Glasgow Climate Pact”. Exakt vad som står i slutversionen och hur det kan tolkas återkommer jag till i ett kommande inlägg.
Jag fick ikväll följa ett fascinerande stycke förhandlingshistoria, speciellt med tanke på mötets dignitet. En direkt reflektion är att det är ungefär så här långt man kommer i en process som är designad för konsensus och är så pass komplex och genomgripande som klimatkrisen är. Det är absolut inte tillräckligt för att hålla världen på 1,5 graders uppvärmning men det finns ljuspunkter. Temperaturkurvan är böjd nedåt tack inte minsta tack vare alla de frivilliga initiativ som slutis här och signalen från Glasgow gällande kolets framtid är ändå, hur mycket Indien än vill ändra på det, tydlig. Kolet har ingen framtid.
