Den här spaningen hänger ihop med Covid 19-pandemin på så sätt att jag som utredare helt enkelt saknar mina lunchsamtal. Utan att överdriva vill jag påstå att Sweco Societys lunchbord är en plats där samtalet pendlar mellan högt och lågt. Men aldrig på ytan. Oavsett om det gäller en tennistränares extrema dejtande, regentlängden, AI-teknik eller mat är analysnivån alltid hög, eller djup eller… att fundera på vad just analysnivå betyder skulle kunna mynna ut i en lunchdiskussion som slutar med inte bara ett svar, utan flera. På vägen kan också allt från drejteknik och grafenets betydelse för plektrumtillverkare analyseras i detalj. Och allt hänger ihop.
Runt bordet sitter ett antal personer som tillsammans har åtskilliga utredningstimmar bakom sig. Som utredare har man förmånen att tvingas lära sig nya saker hela tiden. Den som lever med mellan fem till tio – ibland fler uppdrag samtidigt – och med ett intervall på under två år inleder och avslutar lika många, upparbetar en ganska ansenlig kunskapsbank. Den blir inte mindre av att utredningarna, processtöden eller insatserna skiljer sig åt på alla möjliga sätt.
En metafråga
Ett lunchsamtal kan inledas med att någon ställer med en fråga om en TV-serie, om en händelse i Baku eller skillnaden mellan firn och skare. Ganska snart förvandlas samtalet till en variant av metaanalys. Som en enkel definition brukar en metaanalys beskrivas som en studie av vetenskapliga artiklar i en viss fråga. Syftet är att ta reda på vad vetenskapen står för tillfället i frågan. Med utgångspunkten att vetenskapliga fakta är tillfälliga föreställningar som mycket väl kan förändras beroende på nya upptäckter.
När man gör en metaanalys gäller det att har koll på vilka artiklar eller forskningresultat en metaanalys vilar på. Det är inte all typ av forskning som låter sig blandas hur som helst. Beroende på utgångspunkter eller om man så vill vilken ontologi forskare har kommer resultat och slutsatser skilja sig åt. Det går alltså inte att bara rafsa ihop ett par artiklar och summera slutsatserna hur som helst.
Det gör att diskussionen om källmaterial är lika viktigt som själva analysen i sig. Vilket visar sig vid lunchbordet. Det går liksom inte att kasta upp vilken åsikt som helst. Det bör finnas något substantiellt bakom. Jag har läst, eller en kompis sa duger inte. Själva källkritiken skapar ytterligare en kunskapsdimension till samtalet. Och den som sitter med sin litet trista lunchlåda blir vare sig man vill det eller litet upplyst i ordets finaste mening.
Metafrågor som metod
Det som många gånger slagit mig är att dessa samtal skulle kunna fungera som en modell för en slags utredningsmetod. Vi kan kalla den Delfi 2.0. Ni kommer alla ihåg den där Delfimetoden i grundkursens metodbok. 2.0 innebär i korthet att ett projekt samlar ihop ett antal utredare och inleder projektarbetet med att kasta upp projektets utmaningar på bordet. Det skulle kunna göras i samband med projektansökan, mitt i projektet eller i samband med avslut. Vi gör ju liknande saker i form av workshops och liknande. Men här skulle skillnaden vara att det är utredarnas metakunskap som man är ute efter.
Finns det problem med det här? Ja, massor. Och jag tänker att om jag hade tagit med mig den här 2.0-idén till lunchbordet hade jag kanske förstått att det varit helt uppåt väggarna, men med goda argument. Sannolikt hade det resulterat i en helt annan och riktigt bra idé istället.
