En bra dag på jobbet!
Denna veckas utflykt med KIC-studenterna har gått till Pyreenerena. Dessa studenter jobbar med marknadsplaner för IDPR (The Intelligent Distribution Power Router). IRDP är utvecklad inom ett EU projekt, SmartRuralGrid.
Vår värd var denna gång Santi Martínez Farrero, VD för Estabanell. Vi var uppe i bergen och besökte en nätstation där tekniken är installerad. Vi fick en synnerligen gedigen genomgång av systemet och dess möjligheter. Nästa steg är att koppla på ett batterilager i nätstationen för att snabbare kunna återstarta systemet vid ett eventuellt strömavbrott. Batteriet stod på plats och skall kopplas in under de närmaste veckorna.
Hela besöket och projektet är ”tekniskt”, dvs det handlar om teknik. Drivkraften för teknikutvecklingen är för att förbättra leveranssäkerheten, rätt rakt på och något man kan ”ta på”. Hit var jag med, detta hade jag förstått redan innan. Det som blev tydligt för mig var att det finns en ytterligare dimension, en ytterligare drivkraft och denna är väldigt intressant. Santi och hanns kollegor var väldigt tydliga med att:
Den Smarta Staden kan inte existera utan den Smarta Landsbygden.
Argumentationen för detta var följande:
Den Smarta Staden kommer aldrig att kunna producera all, säkerligen rätt mycket men inte all, energi som den (staden med dess invånare) behöver.
Energi är då inte bara ”ingenjörsenergi” dvs el, värme, kyla etc utan även mat och avkoppling (energi till människorna). Referenser drogs i diskussionen till en spaning (som jag inte har källan på) som menade på att år 2030 skulle 75% av jordens befolkning bo i städer. Skall dessa städer funka så behövs landbyggd för att fylla på med energi. Om inte landbyggden blir ”smart” så dör den. Det är klart att rent fysiskt kommer den att finnas kvar med den utarmas på människor som kan bruka den, underhålla kraftproduktion, jobba på rekreationsanläggningar mm.
Detta faktum var synnerligen tydligt i Spanien och då främst i Pyreenerena. Det finns en speciell lobbyorganisation för microcities, ”städer” med mindre än 500 invånare. Organisationen har mer än 300 medlemmar. Byn vi besökte har ca 100 bofasta invånare. 7 elever i skolan. Alla barn i samma klas. 2 lärare jobbade deltid där. Övrig tid jobbade lärarna deltid i andra små skolor i närliggande byar. För att hålla igång arbetstillfällen åt barnen mat på två restauranger i byn (varannan dag).
Enligt vad vi fick berättat för oss finns det många helt övergivna byar där ingen bor fast utan som bara används för fritidsboende.
Detta är Santis och hans kollegors drivkraft. Kan de förbättra leveranssäkerheten så blir avbrotten mindre. Nu är inte strömavbrottet i form av att det blir mörkt en så stor sak utan det är att kommunikationen går ned. Det är kuperat vilket betyder att det krävs en massa mobilmaster för att kommunikationen skall fungera vilket gör att det inte går att ha långvarig reservkraft vid varje station, vilket betyder kommunikationsavbrott vid strömavbrott. Det är ett problem. Jag blir rätt fort frustrerad när inte Internet fungerar och hur fort vår 11 åriga dotter blir det (typ när hon tittat upp all datatrafik i bilen till fjällen första veckan på en ny månad) känner ni säkert igen i er ni som har barn hemma som ”lever” genom telefonen.
Ytterligare än dimension på problematiken är att de som ”drar” först är kvinnor, dvs det blir män kvar i byarna som då söker tröst i ensamheten i flaskor och röka så att även om de är kvar så kan de inte utföra så mycket praktiskt arbete.
Dagen var en sk ”ögonöppnare”, på ett sätt lite deppig för det känns som Santi med kollegor har rätt. Från en annan sida var det en fantastik dag för vi fick se och höra om projekt som jobbar med att förbättra möjligheterna för en ”levande landsbygd”. Personligen skulle jag nog kunna bo både i Pyrenéerna och på Färöarna som vi besökt förra veckan. Jag skulle dock bli ensam. Efter besöket på Färöarna berättade jag med inlevelse hur fantastiskt det är eftersom det i princip inte finns något förutom gräs, sten och hav. 12 grader om det är en bra sommardag. ”offshore wind conditions, onshore” – vem kan motstå ett sådant argument? Annika, min fru, sa inte så mycket men tittade på ett sådant sätt att jag förstod att jag fick flytta själv.
Jag vill dela en liten historia till från dagen. Santi hade tagit reda på vilken av restaurangerna skolbarnen åt på och fixat ett bord i samma rum. Där ramlar vi in i deras lunch och hux flux blir deras lunch en lektion i olika länder och språk. Alla länder vi representerade (Sir Lanka, Tyskland, Polen, USA, Panama, Sverige, Grekland, México, Ecuador och Nederländerna (på 12 personer) ) räknades upp och det bjöds på ett smakprov av respektive språk till stor glädje (inte bara hos barnen).
Så, som det började: En bra dag på jobbet!
