Staden växer, konstant, nya människor kommer och går, dör och föds, varje morgon och kväll skapas nya sammanhang, det har det alltid gjort, det är stadens natur. Men behöver staden ta hänsyn till sina nya invånare i sin tillväxt? Stadens nya invånare är en del av den och på så vis dess förändring, det är alltså oundvikligt att den anpassar sig, däremot är det intressant hur vi som arkitekter kan arbeta med anpassningen i förväg och på så vis forma både den fysiska miljön som dess brukare.
Vi, befolkningen, utgör en stor del av staden men alla kanske inte uppfattar det så. Att känna att vi tillhör staden, att vi skapar den genom ett sammanhang, kanske beror på vilka vi är. Invånarna, befintliga som nya. De som nyligen kommit har inte alltid ett fäste, ingen tillhörighet eller anknytning i sammanhanget. Staden kan uppfattas tillhöra de som har en anknytning, och en sådan över tid. Anknytning och tid kan alltså vara två faktorer som kan resultera i ägandeskap, en fundamental känsla för att känna ansvar och tillhörighet i samhället. Om vi som invånare inte har dessa känslor tillåter vi våran stad att förfalla i det okända, alltså måste vi kontinuerligt involvera de som inte känner sig delaktiga i stadens ägandeskap.
Låt säga att en vän lånat en bok och två år har passerat, tillhör den boken då mig eller min vän? Jag kanske har börjat släppa min anknytning samtidigt som min vän skapat sin. Samtidigt kanske min vän blir mer medveten om bokens skick och dess tillstånd. Boken är densamma men har ett nytt sammanhang. Genom tid och anknytning har ägande och ansvar skapats. Kan detsamma då appliceras på staden? Om tid och anknytning är faktorer som skapar ägande, innebär det att vi genom att skapa dessa kan skapa ägande. Men hur kan vi som arkitekter skapa tid och anknytning? Kanske genom referenser, dimensioner och lager. Vuxna människor läser in majoriteten av sin omgivning genom visuella intryck. Historiska och kulturella referenser, förändringar, palimpsest, äldre och varierad vegetation, aspekter där vi kan se tid och kultur. Vi kan även uppleva tid genom att skapa en ny tid, nya sammanhang som skapar kontrast, en kontrast till en ny dåtid. Genom arkitektur kan vi skapa en tydlig ny dimension, kanske kan vi då skapa en kontrast till en dåtid och flytta fram upplevelsen av ett nu och på så vis inkludera nya invånare i känslan att äga staden.
Alla äger staden, och är den, men är staden beroende av vår vetskap om att vi äger den? Kanske inte, men påverkas staden av vår känsla av ägande? Absolut, även om vi alla är en del av staden och på så sätt äger den är vi även ett resultat av andra sociala sammanhang som hindrar oss från att uttrycka detta ägandeskap och det formar i slutändan staden. Vart vi bor och jobbar samt varifrån vi kommer påverkar hur vi kanske uppfattar att vi är berättigade att ta plats i det offentliga rummet. Hur vi uppfattar att vi äger vår omgivning sätter grunden för vilket liv vi väljer att skapa för oss själva och därmed leva i staden. Därför behöver staden anpassa sig till sin förändrande befolkning och skapa platser som olika grupper känner sig berättigade till att använda. I slutändan är människor i samhället brukare till de miljöer vi skapar och om vi inte lyckas engagera människorna i platserna kan vi då förvänta oss att vi skapar god arkitektur som bidrar till allmänhetens livskvalitet?
Alla har vi en relation till staden. Vi har en bild av ett liv, ett vi kanske levt, ett vi lever, eller kanske ett vi vill leva. Vår relation är starkt känslosam. Våra minnen väcks, platser, dofter, människor och natur väcker oss, avbryter oss i våra liv för att påminna oss om något, något i nuet, framtiden eller från förr. Miljöerna och människorna spelar upp sig som scener från våra liv. Med ett romantiskt förhållningssätt kan vi minnas stunder från våran barndom och glädjas. På samma sätt kan vi avsky platser som påminner oss om situationer i livet vi hellre inte minns. Hur vi uppfattar staden är ett resultat av känslorna vi får från den, från de liv vi levt i dess olika hörn, eller i andra städers hörn. Att planera och gestalta för en oändlig rymd av känslor när vi skapar platser idag är kanske omöjligt, men det betyder inte att vi inte ska försöka. Vi måste gestalta efter de sammanhang och människor som finns i städerna idag, vi måste försöka förstå hur vi kan anspela på deras uppfattning av berättigande, ägandeskap och i sin tur engagera dem i sin stad, ge dem ett ansvar och en anknytning i deras nya hem.
