Rumslighet

Rumslighet kommenterar aktuella ämnen inom stadsplanering, landskapsarkitektur, kulturmiljö och ljusdesign. Kommentera gärna, vi ser fram emot en intressant samhällsbyggnadsdiskussion. Vi som bloggar är arkitekter på Sweco.

Staden inom räckhåll

25 april 2019

Förstaden är en plats från vilken man kan betrakta staden. Pulsen är lägre, ibland så låg att man undrar om det överhuvudtaget finns liv.

Men bussen kommer uppför backen flera gånger i timmen och bryter tystnaden, halvtom efter att ha släppt av de flesta passagerarna några hållplatser tidigare. I den nya stadsdelen bredvid har det på några år byggts flerdubbelt så många lägenheter som i vårt område, vars arkitektur representerar sex olika decennier. Nya höga hus med välbärgade invånare som klagar på den dåliga kollektivtrafiken trots att city är en kvart bort på cykel. ”Urinvånarna” uppe på höjden gläder sig istället åt närheten till såväl buss som tunnelbana. Staden är alltid inom räckhåll, men förstaden räcker också till. Tobaksaffär med paketutlämning, närbutik, frisör, sushi och pizzeria. Ett pyttelitet bibliotek som har bitit sig kvar och ett folkkulturcentrum bidrar med det uns av kultur och bildning som vi människor behöver, medvetet eller omedvetet.

Livet i förstaden manifesterar sig på sitt alldeles speciella sätt. Vi upplever det tillsammans morgon och kväll, helger och lediga dagar. Du springer bredvid mig och drar tydligt åt ett annat håll när jag styr stegen mot kvartersbutiken. Dit vill du absolut inte, alltför många obehagliga minnen av att lämnas utanför. Hellre går du ner för trappan till T-baneperrongen och hoppar på första bästa tåg till det stora fältet. Skogen når vi till fots. Så mycket plats att röra sig på, så nära.

Det sägs att förorten är en instängd plats.

20 rader hus mot samma grå

junisky skymmer stadens ljus härifrån
man kan bara se fram till bron,

bara fram till bron
bara andetag och ljudet från station

Men än finns hopp, än finns tid
större än vi är nu lär vi aldrig bli
vi kan dra, sno en bil, du är fri…
 

sjunger Oskar Linnros i ”Från balkongen”. Han har inspirerat kompositören Albert Schnelzer till verket Tales of Suburbia. Amerikanska underbarnet, pianisten Conrad Tao har nyligen varit i Stockholm och spelat stycket på Berwaldhallen. Han känner igen sig i den instängdhet som Schnelzer velat gestalta, säger att vi nog alla har upplevt den till och från. Känslan av att vara begränsad och inte kunna nå så långt som vi önskar när något är i vägen för stadens ljus.

Många av oss längtar till ljuset, utbudet och folklivet, inte bara förorts- och småstadsbon. Säg den stockholmsarkitekt som inte någon gång har suktat efter en sekelskifteslägenhet i innerstan. Det är en lyx man kan unna sig när målet är någorlunda inom räckhåll. Andra får låtsas.

För när alla vill till stan men husen där inte räcker till, då ska det byggas ny stad på gamla flygfält, åkrar och småindustrimark. Exploatörer och politiker bestämmer att husen ska vara höga och gatan stadsmässig med lokaler i bottenvåningarna och plats för alla trafikslag. Men ingen längtar dit, för man kan inte kopiera stenstaden. Den växte fram under århundraden och har en magnetisk dragningskraft likt Rom, Paris och New York därför att den är tjock av atmosfär. Bättre då att använda väl beprövade medel som mänsklig skala, god service och den bevarade natur som många av Stockholms tidiga tunnelbaneförorter har. 3-4 våningar, trivsamma gröna gårdar med klippor och talldungar. De vittnar om en känslighet för själva platsen.

Miljonprogrammen byggdes också ur en ambition att skapa stad, snabbt och för många.

Höga hus med stora ljusa lägenheter, utsikt mot grönskan och trygga vägar genom trafikseparering. Den stora parkeringsplatsen utanför höghuset var ett tecken på välstånd och modernitet. Men förort är ett bespottat ord nuförtiden, synonymt med segregation och våldsbenägna unga män. En förolämpning mot dem som har sina hem där och lever sina vardagsliv bortom gängkonflikter. Människor som inte tror att det blir bättre i deras stadsdel om gångbroarna rivs, eftersom just broarna är dess kännetecken, och strukturella orättvisor ändå inte kan åtgärdas med mindre än en revolution. Men de får lida av att deras gator blivit allt mindre trygga medan välbärgad medelklass parkerar BMW:n bredvid grannens fem tunnelbanestationer bort.

I förstaden rör vi oss långsamt på kvällens tomma gator och ser ljuset från grannarna på första, andra och tredje våningen. När våren kommer städar vi våra öppna gårdar tillsammans om vi står ut med umgänget. Vi planterar påskliljor för att det finns jord i rabatterna. Sen kommer hägg, syren och fläder som räcker till saft för alla. Det är lugnt och tyst, någon lokal här och där. Vi längtar inte efter staden, vi kan använda den när vi har lust.

Du får gå lös om jag har godis i fickan, annars är det risk att du jagar haren över gatan precis när bussen kommer.

Ystra barn i förstadens träd
Bevarade klipphällar mellan husen
Ett pyttelitet bibliotek

 

 

 

Författare
Helena Friberg Ruge /Arkitekt med en bakgrund i planering för handel och stadsliv. Intresserar mig för mellanrum och texturer.

På sweco.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Vi lagrar ingen personlig data. Om du inte accepterar cookies kan du stänga av det via din webbläsare.