År 2050 kommer 70 procent av världens befolkning att bo i städer. Enligt Eurostats siffror hör Malmö, Umeå och Stockholm till EU:s mest snabbväxande städer. Alla tre har sedan 1994 vuxit med mer än en procent per år. Malmös tillväxttakt överträffas bara av holländska Utrecht, cypriotiska Nicosia, portugisiska Braga, finska Oulo och några snabbväxande spanska storstäder.
På 1980 talet utmålades staden som ett hot mot miljön i skarp kontrast till det sunda, livsbejakande livet på landet. Idag är det tvärtom: Staden lyfts som lösningen. Påståendet ”Cities are not the problem, they are the solution” används flitigt i diskussionen om morgondagens samhälle och i synnerhet i samband med globala megastäder.
But what we realize now, many of us anyway, is that cities and towns – the communities where for millennia people have aggregated in search of more efficient commerce and sharing of resources and social networks – are really the environmental solution, not the problem: the best way to save wilderness is through strong, compact, beautiful communities that are more, not less, urban and do not encroach on places of significant natural value. As my friend who works long and hard for a wildlife advocacy organization puts it, to save wildlife habitat we need people to stay in “people habitat.”
http://switchboard.nrdc.org/blogs/kbenfield/seeing_cities_as_the_environme.html
Visst låter det bra? Swecos intresse för den Smarta Staden skall ses i ljuset av denna bild. Men är den korrekt? Är den allmängiltig? Är det så att urbaniseringen i alla avseenden är en positiv kraft, och då inte bara för att bevara naturområden som citat ovan refererar till, utan för att städer är effektiva och resurssnåla.
Christel Gustafsson på Jordbruksverket bloggar på Se landet! om ett annat perspektiv och problematiserar den romantiska synen på staden som problemlösare. Utgångspunkten är att urbaniseringen så här långt inte drivs av omsorg om miljön, utan snarare av riklig tillgång på fossil energi som möjliggör effektiviserad produktion och långa avstånd mellan t.ex. produktion och konsumtion (bl.a. av livsmedel). Tillgången till billig energi driver urbaniseringen. Ett kvitto på detta är att urbaniseringen så här långt inte lett till de positiva effekter på miljön som vi önskar.
Samtidigt är det globalt, och även i Sverige, så att miljöpåverkan kopplar starkt till konsumtionsnivå. Ju högre konsumtionsnivå desto större miljöavtryck. I teorin kan staden bli ett miljöföredöme, men det har i praktiken inte blivit så. Miljövinsterna äts upp av ny miljöbelastning. Vi åker tunnelbana och tar flyget till Thailand. Vi skaffar fjärrvärme och bygger ut huset. Vi skaffar biogasbil och blir generösare med att köra bil eftersom den är miljövänlig.
https://selandet.wordpress.com
Om vi beräknar ”carbon footprints” från olika delar av landet, och räknar in konsumtion, så finner vi de högsta klimatutsläppen idag i gles landsbygd och i storstadsområden. I gles landsbygd där avstånden är stora och kollektiva färdmedel saknas står bilen för en stor del av utsläppen. I storstadskommuner med relativt höga lönenivåer ligger också utsläppsnivåerna över rikssnittet. Anledningen är en hög konsumtionsnivå av varor som mat, resor och kläder. Däremot ligger ofta utsläppen för uppvärmning lägre. Täta miljöer ger möjlighet till kollektiva effektiva lösningar. De lägsta utsläppen hittar vi idag i några av våra stads- och landsbygdskommuner.
Vart vill jag komma med det här då?
Jo, den Smarta Staden är den uppkopplade staden. Den informationstäta staden som skapar förutsättningar för effektiva processer med låg miljöbelastning. Men den smarta landsbygden och den smarta småstaden är minst lika viktiga och nödvändiga för en hållbar utveckling! Staten skjuter därför till omfattande resurser för att bygga ut fibernät och erbjuda bredband ut till de mest avlägsna byarna i landet. Vet du att Trafikverket är en av landets största ägare av fibernät (13 000 km)?
Men viktigast är de lokala krafter som driver på för utvecklingen av fibernät och bredband. Genom ”Byanätsrörelsen” eller ”Fiber till byn” har bybor över landet genom ett stort ideellt engagemang och eget arbete ”lockat” marknadskrafterna att bygga bredband längre ut på landsbygden. Man brukar jämföra rörelsen med när landsbygden elektrifierades i början på 1900-talet. Jag arbetar själv i en bredbandsförening som byggt och driver ett nät på Gotland, och har sett pensionärerna Björn och Gunnar med spade och spett bryta sig genom stenig skogsmark för att få ner fiberslang i backen. Det kunde lika gärna varit 1910.
Och vad händer då? Det skapas samåkningslösningar från och till Gotlandsfärjan på Facebook, det skapas marknadsplatser för ved. Sommarhusen blir fjärrstyrda och förbrukar en bråkdel av energin vintertid och turistnäringen vässar sitt utbud på internet. Vi får en mycket smartare landsbygd som leder till lägre energiförbrukning, effektivare transporter och bättre ekonomi. Och mindre urbanisering….
Så vid sidan av glittrande Smarta Städer, så skall vi tänka Smart Småstad och Smart Glesbygd. Vi skall göra hela landet smartare!