Riksantikvarieämbetet definierar en kulturmiljö som en av människor påverkad miljö, det vill säga som i varierande grad präglats av olika mänskliga verksamheter och aktiviteter. Säg där vi inte har varit? Det motsvarar i alla fall det mesta av de stadslandskap vi rör oss i dagligen.
Se gärna http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/8235
Jag arbetar vanligtvis alltid i sådana miljöer. För att göra kulturmiljöanalyser behöver vi bl. a. utreda vilka kulturhistoriska värden miljön har. Sådana värden baseras på de möjligheter vi har att inhämta, förstå och förmedla kunskaper om den aktuella miljön.
En kulturmiljö kan bestå av en eller många rumsligheter. Rum är i arkitekturen en abstrakt term för att beskriva en avgränsad yta som ger en känsla av inneslutenhet, oavsett om vi menar inom ett stadsrum eller innanför ytterväggarna av en byggnad. En av de mer tydliga rumsligheter vi finner i stadsbilden utgörs av platsbildningar och torg. De har vanligen påtagliga kulturhistoriska värden skapade och definierade genom äldre stadsplanelösningar och förmedlar ofta kunskaper om en stads historia. I Härnösand har sedan 1790-talet länsresidenset avgränsat dess västra sida. Förr stod stadens rådhus på dess norra sida, sedan länge ersatt av en modernare kontorsfastighet. På södra sidan står stadens konsthall, ursprungligen lokaler för länsstyrelsens administration. Och i öster möter Trädgårdsgatans butikslokaler.
Över detta torg löpte länge en bilväg som förband Skeppsbron med Östra kanalgatan. Rummet var liksom inte slutet utan snarast en passage med motordriven trafik. För att råda bot på detta installerade staden 1991 mitt på platsens yta en skulptur i Labradorgranit från Norge. Den kallas för Evolution, utförd av den norske skulptören Hagbart Sollös och ingår i en skulpturserie i 3 delar där de övriga två placerats på Mellanholmen. Det var nog inte första gången förändringar av platsen/torget upprörde känslorna hos invånarna. Ännu diskuteras huruvida det var rätt att placera skulpturen här och om det ens var rätt skulptur för staden. Biltrafiken försvann till största delen och rummet blev mer torgliknande.
Men för något år sedan har rummet ånyo påverkats dramatiskt. Residensets uttrycksfulla och stilrena klassicism med putsade fasader, som under de senaste 100 åren har varit solgula med vita pilastrar och mörkt brunmålade snickerier har helt ändrat karaktär. Statens fastighetsverk har genom att söka sig tillbaka till vad som uppfattas vara originalkulören i varmvitt med grånyans på snickerierna påverkat platsens identitet och upprört känslorna hos många Härnösandsbor. För dem som vant sig vid den gula färgen har balansen ändrats. Och när det gäller färger kan alla ha en uppfattning, det finns ingenting som lockar fram så många kommentarer kopplade till enskildas tycke och smak så som färgsättningar gör. Och upplevelsen av rummet är än en gång förändrat.
Vi som arbetar med hus och äldre miljöer vet att färgsättning är ett svårt kapitel. Att hävda att detta är originalkulören är en sanning med modifikation. Samtliga fönster byttes ut för åtminstone 50 år sedan, alltså kan man inte veta vilken snickerifärg de ursprungliga hade. Dessutom putsades hela bygganden om under 1920-talet och därefter ytterligare en gång under 1960-talet. Den lilla rest av vit färg som återfunnits på vindens insida behöver inte vara korrekt för den utvändiga. Dessutom visar kulörvalet vår tids uppfattning om vad en varmvit ton på ett klassicistiskt verk bör vara, inte 1790-talets. Vad förändringen visar är hur olika mänskliga verksamheter och aktiviteter påverkar ett stadsrum. Färgsättningen blir både en del av en nutida såväl som en framtida analys av Stora torgets kulturmiljö.
