För ett par månader sedan fick jag en väldigt intressant artikel skickad till mig. Den handlade om rätten att höra ljud omkring sig, snarare än rätten till tystnad, och är skriven av Kate Wagner. Jag rekommenderar alla att läsa artikeln här: https://bycs.org/the-right-to-hear-with-kate-wagner/
Det finns mycket i den som kan skapa diskussion och jag vill gärna skriva mer om kopplingar mellan buller och jämlikhet så småningom, men så här strax innan semestern tänkte jag bara ta upp en kort spaning.
Kate Wagner beskriver städerna som betydligt annorlunda på 1800-talet jämfört med idag. Gatorna var fyllda av cyklar, försäljare, artister och människor som förde liv. Stadsmiljöerna var väldigt levande. Då föddes idén om rätt till tystnad. Wagner skriver att de högre ekonomiska klasserna inte ville ha mänskliga ljud utanför sina fönster. På så sätt rensades gatorna från denna typ av ljud. Så småningom ersattes denna typ av buller med allt fler motorfordon. Stadsplaneringen blev mer inriktad mot motorfordon och samhället som vi är uppvuxna i föddes. Vad jag tycker är intressant är att den moderna stadsplaneringen på många sätt går tillbaka till det 1800-tal som Wagner beskriver. Många kommuner har högt satta mål om att skapa levande stadsmiljöer. Vid planering av nya stadsdelar/bostadsområden ligger fokus på att skapa ytor utomhus för möten och kreativitet. Gång, cykel och kollektivtrafik främjas och målet är att göra bilen överflödig i dessa områden. Visionsbilderna vittnar om innegårdar där några barn leker, några åker skateboard, ett gäng skrattar högt, några samtalar, någon spelar gitarr och sjunger osv. Inte särskilt tyst med andra ord. Istället vill vi skapa andra områden som är särskilt utpekade för tystnad och ro. De områdena ska vara tillgängliga, men de behöver inte nödvändigtvis vara utanför våra fönster. Personligen älskar jag livfullheten som de visionsbilderna utlovar och är nyfiken på att följa hur våra samhällen förändras i och med att stadsplaneringen de senaste åren har förändrats.
