Parisavtalet fyller fem, och har överlevt Trump, coronapandemi och de internationella avtalens elefantkyrkogård. Med alla dess begränsningar är det ändå vårt främsta hopp i kampen för att förhindra klimatkatastrofen. Här: De tio främsta skälen till framgången – och vad alla i kan lära för sitt klimatarbete.
- Nerifrån och upp. Inför Parisavtalet kände vi oss alla delaktiga i framtagandet; jag själv och kollegorna på tankesmedjan, ursprungsbefolkningar, näringsliv, fackförbund, kyrkor… Kontrasten mot misslyckandet i Hopenhagens COP15 sex år tidigare, då vi egentligen hade behövt ett klimatavtal för att ha en rimlig chans att klara 1.5-gradersmålet utan drastiska åtgärder, var enorm. Då försökte man förankra ett avtal uppifrån-och-ner och lät en samling västländer ta fram ett förslag i ett slutet rum som sedan föga överraskande inte godtogs av någon. The Copenhagen Accord, anyone?
- Välj ett kommunicerbart mål (eller två). Det är inte så att allt är tjo och tjim och vi klarar att hålla temperaturhöjningen under 1.5 grader jämfört med förindustriell tid, som är Parisavtalets högre målsättning. Inte heller den lägre målsättningen två grader är en absolut gräns för var allt går åt pipsvängen; det är förstås en glidande skala där varje ytterligare minskning gör skillnad till det bättre. Men att enas om kommunicerbara mål som baserad på vetenskapen – men innebar en kraftig förenkling av den – var en viktig del av framgången.
- Skärp successivt. I linje med ”The first fix is free”, skull varje stat till Parisavtalet lämna in sitt eget Nationally Determined Contributions, med relativt vaga skrivningar om vad som måste ingå. Men successivt skärps kraven, med de krav på ”Enhanced action” som vi nu ser första omgången av med Kinas plan för nollutsläpp, EU:s Gröna Giv med 55% minskad klimatpåverkan till 2030, USA:s klimatplan från Biden med klimatneutralitet 2050 och en allt längre rad av länder som lämnar in sina skärpta åtaganden.
- Ha med rättvisan. Parisavtalets ”Taking into account the imperatives of a just transition…” må sakna riktigt skarp juridisk betydelse, men signalerade till länder med en särskilt svår omställning framför sig att de inte var övergivna. Vi vet alla att om något känns orättvist så vill man inte vara med, ingen vet det bättre än diplomaterna bakom Parisavtalet, med Frihet, Jämlikhet och Broderskap alltsedan franska revolutionen och dess sentida avfälling de gula västarna.
- Se båda sidor av myntet. Parisavtalet betonar att både klimatanpassning och utsläppsminskning är omistliga delar av klimatarbetet – och förstås ska vi uppnå synergier mellan de två. Det är ett viktigt steg framåt jämfört med när anpassning till ett förändrat klimat sågs som en eftergift eller ett misslyckande, eller något som var och en får hantera bäst man kan på egen hand – och därmed fick de som redan drabbats hårt av ett förändrat klimat en viktig anledning att engagera sig för avtalet.
- Pengarna räknas. 100 miljarder dollar om året i grön klimatfinansiering, ”new and additional” blev det ultimata smörjmedlet för att nå en global överenskommelse, med Gröna klimatfonden, Anpassningsfonden, LDC-fonden och många andra initiativ. Fastän man då inte hade enats om vad som faktiskt ska räknas in och inte.
- Visa affären. I Köpenhamn 2009 var stora delar av näringslivet avvaktande eller skeptiska till ett globalt klimatavtal. I Paris 2015 var näringslivets representanter tydligt pådrivande, både för att de såg värdet av att ha mer av gemensamma, långsiktiga spelregler och för att insikten om att ”There is no business on a dead planet” börjat sprida sig.
- Maxa synergieffekter, minimera målkonflikter. Ett för snävt klimatfokus riskerar att leda till negativa effekter till exempel för biologisk mångfald eller fattigdomsbekämpning. Därför var det så värdefullt att det i det närmaste parallellt med Parisavtalet togs fram de Globala Hållbara Utvecklingsmålen, SDG:erna, där klimatet är nummer 13 av 17 med uppenbara synergier med alla de andra.
- Akut nödläges-känsla. Stora förhandlingar får ofta sin egen logik, med professionella förhandlare som under åtskilliga år mött varandra i anonyma konferensanläggningar. Då gäller det att ändå få till ett ”sense of urgency”. I samband med Parisavtalet skapades det av den internationella miljörörelsen som har den helt centrala rollen som pådrivande, otålig och krävande – tillsammans med de som under pågående förhandlingar drabbades så illa av pågående orkaner att de brast i gråt i talarstolen.
- ”Agreement”. Ordvalen betyder mycket, särskilt när all världens länder ska enas om skrivningar där det räcker att ett land är emot för att det inte ska bli något. Att det blev just ett Parisavtal, ett ”agreement”, var helt avgörande för att USA skulle kunna gå med – dåvarande president Obama var starkt för en överenskommelse men han hade en republikansk senatsmajoritet som skulle rösta emot om det handlade om en juridiskt bindande rättsakt. Ett avtal, an agreement, däremot, kunde presidenten ingå själv.
Ingen ska tro att Parisavtalet räcker. Det är för svagt i sig, de åtaganden som gjorts är otillräckliga och efterlevnaden av åtagandena är otillräcklig. Men avtalet har gett oss ett stabilt golv att stå på för att bygga vidare. Och det har gett oss en väldigt värdefull lektion i hur vi skapar enighet och framåtdrift i klimatfrågan – på statlig nivå, i kommuner, i företag eller hemma vid middagsbordet. Välj vilka av de tio punkterna som är mest relevanta för din kontext – och skapa ditt eget Parisavtal!
Mattias Goldmann, på plats på COP21 när Parisavtalet klubbades, nu hållbarhetschef på Sweco
