Drygt 1,5h med snabbtåg (+300 km/h) söder om Peking ligger en stad som heter Jinan. Vi, Sweco, jobbar med olika projekt där. Det är bloggat om den tidigare och nu har även jag fått möjligheten att åka ditt. Första gången i Kina med allt vad det innebär. Omtumlande.
Jösses vad lyckligt lottade de är i Kina som kan bygga nya städer och jösses vilket ansvar de har, vilka utmaningar. Området är en sk First Practise Area. Det skall testat nya tillvägagångs sätt, nya tekniska lösningar. Under de senare åren har det byggts intensivt i Kina. Städer växer så det knakar. De miljöer som byggts är inte alltid, i alla fall inte med mina måttstockar, helt optimala. Höga, typ 30 våningars, bostads hus. Rätt tätt och rätt många. Väldigt, i alla fall på avstånd, lika varandra. Inte jätte inspirerande.
Det har till viss del byggts fortare än människor har hunnit flytta in så det är en hel del som ät tomt. Urbaniseringen fortsätter dock, ett barnspolitiken är övergiven, så mer skall byggs. Området är en idag en blandning av skog, odlingar och någon mindre by med lite industrier. Här skall byggas en ny stadsdel, north Jinan, norr om gula floden. Det finns tydliga planer på inriktning, mycket tänkta tankar. Jag är med i projektet utifrån energiperspektivet. Hur sätter man upp energisystemet i en ny stad om man skall tänka nytt men ändå inte hamna i en situation att man överinvesterare i kapacitet men heller inte underinvesterar så att man inte hamnar i en situation som ex i Stockholm att det är kapacitetsbrist och större energikrävande investeringar som datahallar får nej. Eller som i Uppsala där utbyggnaden av nya stadsdelar ”hotas” för att det är kapacitetsbrist. Det är ingen lätt situation men ack så intressant.
Under det veckolånga besöket hade vi många diskussioner. Dels är det en utmaning att förstå hur energisystemet fungera och brukar fungera i Kina. Dels är det en utmaning att tillåta sig tänka annorlunda när det är så mycket som är osäkert. Hur fort byggs staden ut? Vilka verksamheter blir tongivande (är de energikrävande). Hur går det med elektrifieringen av fordonsflottan? Får vi ett vätgassamhälle om 10 år så vi knappt behöver någon nätkapacitet alls eftersom alla har en vätgasdriven generator på bakgården som levererar värme och el till låg kostnad. Är utmaningen med transport och lagring av vätgas knäckt? Våra befintliga städer är byggda och utvecklade under mängder med år. Det gör att de stegvis har kunnat utvecklas och energisystemen är välutvecklade, trygga med hög leveranskvalitet. Det gör också att det blir stora utmaningar när förutsättningarna ändras. En snabb elektrifiering av fordonsflottan och vi kommer, i våra befintliga städer, att få det tufft här och var med kapacitetsbrist under redan ansträngda perioder (läs kallt i Sverige).
Vilka resurser finns egentligen i en stad och vilka går att skörda på om man tänker sig för i planeringen och samlokalisera olika nyttigheter? Hur kan nya tekniska lösningar samarbeta? Kan man tänka modulärt och han mindre produktionskällor som allt eftersom staden växer kan flyttas ut och ihop? Hur många frågor som helst.
Just nya tekniska lösningar, som exempelvis det eon jobbar med – ectogrid, northvolt och ecovat skulle rimligen kunna spela en framträda roll, om man bara vågar tänka nytt när i princip allt är osäkert. Likväl som småskaliga synnerligen välutvecklade tekniska lösningar skulle kunna spela nyckelroller. Som exempelvis i Singapore, där växtavfall från parker och gatumiljöer används som bränsle i en biopanna.
Utöver alla tekniska intressanta problem att fundera på så skall det finnas en marknadsmodell som stödjer tekniken på bästa sätt (användning av energi vid rätt tillfälle – när det finns gått om den). Det måste till digitalisering som stödjer, styr, energisystemet.
Min förhoppning är north Jinan blir en riktigt smart stad och att närmiljön blir något extra, likväl som att energisystemet stödjer och utvecklar staden i harmoni men natur och att betydligt mindre nationella resurser än brukligt tas i anspråk när det gäller energiförsörjning.
