För ungefär fyra månader sedan, på en alldeles särskilt frostig januaridag, ställde min kollega en fråga vid lunchbordet: ”Har ni läst om det där nya coronaviruset?”.
Idag har jag hunnit bygga upp en gedigen ”sista innan corona”-förteckning: sista biokvällen, sista träningspasset omringad av andra människor, sista AW:n, sista tågresan, sista fredagsfikat, sista handskakningen.
Övergången mellan årstider – koltrasternas sång och den prunkande jorddoftande våreufonin – är det som fortfarande markerar att tiden går, för parallellt med en radikal samhällsomställning så är dagarna numera förvånansvärt lika varandra. När kontorslandskapet bytts ut mot Teams och jag dagligen blickar ut över samma ljusglimt på husväggen mittemot undrar jag när dessa ”sista” aktiviteter kan återupptas ”som vanligt” igen, eller om det nya nuet är en bestående normförskjutning där vår uppfattning av vad som är normalt, vanligt och verkligt håller på att förändras för alltid.
Jag och mina kollegor på Sweco Society arbetar med samhällsanalys och vi är minst sagt vana vid förändring. Under våren har den värld och det samhälle som vi dagligen arbetar med att tolka och förstå förändrats i rasande fart.
Om digitala verktyg tidigare setts som möjliggörare av distansarbete och virtuella (fossilfria) möten, men som till syvende och sist ändå inte återspeglar det mänskliga mötets kvalitéer, så har coronautbrottet utan tvekan tvingat in världen i ett snabbspår för digitalisering. Om det digitala en gång betraktades som smått overkligt så har det digitala blivit det greppbara och sammanhållande i en tid av fysisk distansering. Det har satt fingret på digitaliseringens förtjänster (och nödvändighet i en pandemi) men väcker även gamla och nya frågor om dess utmaningar. De digitala verktygen har gjort att stora delar av vårt samhälle trots allt kan fortsätta fungera, en del saker rentav bättre än tidigare. Hur hade världen sett ut om vi hade drabbats av denna pandemi för 20–30 år sedan?
Coronakrisen har även tillfört nya dimensioner till innebörden av globalisering. Det är det globala som har möjliggjort spridning och utan det globala hade samhällen i lockdown inte heller kunnat bibehålla kontakten med sin omvärld. Paradoxalt nog är vi idag mer lokala och globala än någonsin. När vi blir begränsade till våra hemmiljöer blir vi påminda om värdet av våra ovärderliga lokala ekonomier och samhällsaktörer – samtidigt som vi befinner oss i en globalt gemensam kris och omställning där konsekvenserna gör sig till känna i realtid.
Givetvis har coronakrisen en enorm inverkan på mobiliteten i våra samhällen. Mobilitet är möjligheten för människor att transportera sig och makten över det egna resandet. Att kunna röra på och förflytta sin kropp är friheter och i vissa fall privilegier som vi ofta tagit för givna självklarheter, vare sig det handlar om att gå i trappor, idrotta tillsammans, nyttja allemansrätten, ta sig fram med barnvagn, vintercykla, gå i ett demonstrationståg, ta sig till samhällsservice eller flyga till andra länder. I den fysiska distanseringens tid – vare sig begränsningarna är frivilliga eller lagstadgade – får vi möjlighet att synliggöra vilka mobiliteter som faktiskt har betydelse för oss. Vissa friheter är sådana vi behöver fortsätta värna om; andra är kanske privilegier som misstagits för rättigheter. Mobilitet förknippas ofta med frihet men kan innebära en stor ofrihet där den är påtvingad, exempelvis för människor på flykt. I coronakontexten är mobilitet å ena sidan en abrupt pausad och efterlängtad frihet, och å andra sidan ett hot för de som inte har möjlighet att jobba hemifrån eller skydda sig mot smitta. Vissa typer av mobiliteter har varit mer debatterade än andra. Kanske har semesterstugeägarna aldrig varit så mycket under lupp som nu – spänningen mellan den glesa landsbygden och den täta staden har sällan tagit så konkreta och dagsaktuella uttryck som under coronakrisen.
Slutligen är det snudd på omöjligt att nämna coronakrisen utan att diskutera hur omställningen kommer att påverka våra städer, stadslivet och det gemensamma stadsrummet. Helt plötsligt är stadslivet satt på paus. Att folkliv, fysiska möten, sorl och spontanitet plötsligt uteblir är surrealistiskt och förstås problematiskt när efterfrågekollaps slår ut delar av det service- och kulturutbud som vi betraktat som stadens scenografi och kärnan i dess urbanitet, essens och attraktivitet. Den funktionssegregerade staden – den där vi bor, arbetar, tränar, handlar, leker, socialiserar, m.m. på olika platser – har fått en smärre identitetskris av pandemin, nu när vi uppmanas att förflytta oss så lite som möjligt. Tidigare har den funktionssegregerade staden kritiserats för att motverka mänskliga möten, liv och rörelse, bland annat genom ineffektiv ytanvändning och långväga förflyttningar mellan platserna. Idag har privata hem runt om i världen blivit sannerligen multifunktionella lokallösningar. För de av oss som har möjlighet att jobba hemifrån spelar vi plötsligt samtliga våra roller från samma köksbänk: vi deltar i jobbmöten, driver företag, läxhjälper barn, går på digitala museivisningar, lagar mat, tränar och träffar vänner.
Flera av våra nya beteenden,
vanor och praktiker kommer förmodligen att bestå även efter att coronakrisen
ebbat ut. Staden som företeelse kommer kanske att behöva nya kläder. Pandemin
ger oss tillfälle att utforska nya funktioner och nyttor med staden och påminner
oss om vad urbana värden kan tillföra även i ett mer fysiskt distanserat
landskap.
Bloggförfattare: Shimeng Zhou, samhällsanalytiker på Sweco
