Norges Högsta Domstol har dömt att oljeborrning i tidigare oexploaterade områden i arktiska Barents hav är förenligt med norsk grundlag. De avvisar därmed stämningen från Greenpeace och Natur og Ungdom. Läs en sammanfattning av domen, bakgrunden och fortsättningen.
2016 undertecknade Norge Parisavtalet. I princip samtidigt öppnade de upp för oljeborrning i tidigare oexploaterade områden i arktiska Barents hav. För första gången på drygt 20 år. Greenpeace och Natur og Ungdom stämde då staten för brott mot grundlagens paragraf 112 som anger att alla har rätt till en miljö som tryggar hälsan och till en natur vars produktivitet och mångfald bevaras, samt att naturresurser ska hanteras på ett långsiktigt hållbart sätt.
Oslo tingsrätt slog i sin dom 2017 fast att paragraf 112 är relevant, men dömde ändå till statens fördel, utifrån att de utsläpp av växthusgaser oljan orsakar i andra länder inte är Norges ansvar. Nästa instans, Hovrätten, dömde 2019 däremot att norska staten ska ta ansvar för utsläpp från norsk olja även om det sker utanför landets gränser, men friade staten utifrån att utsläppen inte bedömdes vara tillräckligt stora. Nu har också Högsta Domstolen dömt och frikänt staten.
Beslutet
Norska staten friades från brott mot grundlagen av Högsta Domstolen utifrån att oljelicenserna inte är tillräckligt omfattande för att bryta mot grundlagen. Paragraf 112 är en “säkerhetsventil” som ska användas om staten frångår sina åtaganden grovt. Norge kan inte hållas ansvarigt för utsläpp som sker utanför landets gränser.
Fyra av de 15 domarna anmälde avvikande uppfattning. De ansåg att “beslutet om att öppna för oljeborrning i Barents hav måste omprövas eftersom möjliga framtida globala utsläpp av växthusgaser inte hade värderats i konsekvensanalysen” , samt utifrån att miljöbedömningen av oljeutvinning i Barents hav är ofullständig.
Domen i utdrag
Högsta domstolen påpekade att ett antal allmänna och specifika åtgärder har genomförts för att minska nationella utsläpp av växthusgaser – inklusive en koldioxidskatt, investering i förnybar energi, stöd för koldioxidavskiljning och lagringsteknik, stöd för grön teknik och grön omstrukturering, och inte minst anslutning till EU: s utsläppshandel.
För klimatpåverkan från förbränning utomlands efter norsk export av petroleum, beslutade Högsta Domstolen att man måste acceptera att Stortinget och regeringen baserar norsk klimatpolitik på ansvarsfördelningen mellan stater som följer av internationella avtal, med territoriellt ansvar för utsläppen. Domstolen tar särskilt upp att runt 95 procent av klimatpåverkan från oljeutvinning sker vid förbränning i utlandet efter export, vilket inte omfattas av grundlagens paragraf om miljö i Norge. Slutligen påpekade Högsta domstolen att det finns en strikt försäkringsordning på norsk sockel som är avsedd att skydda mot miljöskada.
Miljöorganisationerna angav att Norge måste ta en proportionellt större andel av klimatminskningarna, både för att landet har producerat olja och gas som har lett till stora utsläpp och för att Norge har den ekonomiska förmågan. De menar att Norge därför ska minska sin klimatpåverkan med minst 60 procent till 2030 jämfört med 1990.
Domstolen avvisade miljöorganisationernas argument att minskad oljeutvinning i Norge har betydande klimatpåverkan – en norsk minskning kan förväntas leda till ökad produktion på andra håll: ”Kutt i norsk oljeproduksjon vil kunne bli erstatta av olje frå andre land. Og dei samla utsleppa vil ikkje nødvendigvis bli påverka dersom norsk olje eller gass blir nytta innanfor kvotepliktig sektor.”
Högsta Domstolen dömde vidare att beslutet inte strider mot Europakonventionen, som inte har någon artikel om miljöskydd. De håller med miljöorganisationerna om att konventionen ändå är relevant, genom dess artikel 2 om rätten till liv och artikel 8 om rätten till privatliv och familjeliv, men bedömer inte att dessa bryts eftersom påverkan på individen är så pass diffus.
Under överklagandeförfarandet hänvisade miljöorganisationerna särskilt till Urgenda-målet från Nederländerna. Men Högsta Domstolen menade att denna har begränsad relevans för Norge, då den rörde den nederländska regeringens ansvar att nå de utsläppsmål som landet redan beslutat – alltså inte någon särskild åtgärd eller eventuella framtida utsläpp.
Miljöorganisationerna anger också att domen bör ta hänsyn till det kraftigt sjunkande oljepriset som påverkar projektets lönsamhet. Domstolen avfärdar det, ”Eg kan likevel ikkje sjå at endringa i oljeprisen mellom opningsavgjerda og tildelinga av utvinningsløyve er eit slikt ekstraordinært omstende. Oljeprisen har alltid svinga mykje.”
Domens betydelse
Eftersom domen kommer från högsta nationella instans och alltså är prejudicerande, är det relevant att se vad konsekvenserna blir för Norge, för utvinning av olja och för frågan om Parisavtalets betydelse för fortsatt utvinning av fossil energi. Det kommer att klarna över tid (och denna text uppdateras), men några tidiga tankar är värda att dela.
Inför domstolsbehandlingen angav två FN-experter för mänskliga rättigheter att ”rätten till en hälsosam miljö i den norska konstitutionen är meningslös om Högsta Domstolen ger grönt ljus för oljeborrningslicenser i ett rättsmål”. Högsta Domstolens motivering, att ingreppet inte är tillräckligt grovt, pekar ju på att det skulle kunna vara så grovt att det blir grundlagsstridigt och att denna paragraf visserligen är svår att använda men inte meningslös.
Greenpeace Norge betonar att domen friar norska statens beslut att tillåta oljeprospektering, men att frågan om själva oljeutvinningen, exporten av olja och klimatkonsekvenserna av detta kan tas upp för förnyad prövning. Det är i linje med hur Hovrätten bekräftade att förbränning av norsk olja, även i andra delar av världen, är relevant under grundlagens miljöparagraf. Högsta Domstolen gick inte på denna linje, men skiljaktigheterna domstolarna emellan tyder på att det juridiska läget inte är för evigt givet i frågan. Greenpeace betonar också oenigheten i domen och ser det som en grund för att kraftfullt kräva förändringar i norsk olje- och klimatpolitik.
Natur og Ungdom är förstås kritiska till domen: “Högsta domstolen sviker dagens unga när de ger politikerna makten att ta ifrån oss en trygg framtid. Nu måste vi kämpa för framtiden genom nästa års val. Vi ska se till att ungdomarna slår rekord i valdeltagande i september och alla vuxna med en touch av samvete tänker på klimat och miljö i riksdagsvalet.” De tar fasta på hur viktig den juridiska processen varit för att nationellt och internationellt sätta fokus på ansvaret för oljeutvinningens konsekvenser.
De båda organisationerna kommer i januari 2021 besluta om de ska överklaga till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Europadomstolen, vars beslut är bindande för de berörda staterna.
Norska regeringen är rimligen lättad, eftersom de var på de anklagades bänk och friades. Men något villkorslöst fribrev handlar det inte om, utan snarare om att Norges konkreta klimatmål i nuläget dömdes vara tillräckliga utifrån att klimatansvaret i nuläget är strikt territoriellt. På kort sikt är domen också till gagn för norsk ekonomi, medan den på längre sikt kan försena den omställning som t.ex. Danmark – EU:s största oljeproducerande land – redan beslutat om genom att avstå från att ta upp ny olja. Norska regeringen kan också få anledning att bedöma hur den juridiska processen och fortsatt oljeutvinning påverkar bilden av Norge. Norge har rasat på Human Development Index efter att de numera inkluderar ländernas klimatpåverkan.
Övergripande ser vi över tusen pågående rättsfall där stater, kommuner och företag stäms för bristande klimatarbete och klimathänsyn. Det sker ofta utifrån respektive lands grundlags skrivningar om mänskliga rättigheter, men också utifrån Parisavtalet. Urgenda-målet i Nederländerna visar att det kan vara framgångsrikt, kopplat till konkreta åtaganden staten gjort, medan mer allmänna skrivningar alltså inte var tillräckligt övertygande för högsta instans i Norge och inte heller räckte när förbudet mot tredje landningsbanan på Heathrow kom till högre instans. Men blotta oenigheten mellan olika instanser och mellan domare inom samma instans pekar på en betydande osäkerhet för de delar av ekonomin som är förknippade med hög klimatpåverkan.
Min slutsats är enkel: Ju mer entydigt din verksamhet befinner sig inom ramarna för klimatlagar, grundlagars skydd av miljö och hälsa och Parisavtalet – desto tryggare sover du om natten.
Läs domen här i sammanfattning och i fulltext här hr-2020-2472-p.pdf (domstol.no).
Mattias Goldmann & Helge Wilk
