Minnena kommer så ofta till mig
Nu är allt borta; jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hängde
Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram
1967 skrev Britt Lindeborg texterna till Lyckliga gatan. Hon skrev om den förändring hon protesterade mot då gamla Hagalund, Solna, revs ner för att ge plats åt dem Blå husen. Men hon skrev egentligen om så mycket mer, en antydan om ett recept till den goda gatan, eller som hon sa, den ”lyckliga gatan”.
I låten som så behagligt sjungs av Anna-lena Löfgren, porträtteras en sorglig bild av den småskaliga villabebyggelse som fått ge vika till stadens vårdslösa tillväxt. Den talar utifrån den romantiska uppfattning som vi så ofta beklär våra minnen med, om idyllen som en gång fanns men som nu endast kvarstår i just våra minnen. Däremot lyckas hon utforska flera av dem aspekter vi som arkitekter kanske undgått.
Tystnat har leken tystnat har sången, Högt över marken svävar betongen
Den mindre skalan som en villabebyggelse med lågtrafikerade gator, stora angränsande tomter med äldre träd och buskar innefattade, innebar en möjlighet till lek och spontanitet. Alla de förutsättningar som den gatan arrangerade i ett är idag nästintill omöjliga att uppnå då vi urbaniserar landet. Den grönska och de dekorativa värden som tomterna och husen däremot innehöll är element vi idag fullt rimligt kan försöka tillvarataga. Idag byggs många olika typer av nybyggda områden men en sak har de alla gemensamt, vi utgår alltid från byggnaden.
Att min idyll som ju alla vill glömma, Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Att inte värdera gator utifrån det liv de huserar innebär också att vi inte ger nästkommande generationer möjligheten att uppleva likvärdiga minnen. Gatan är en plats vi måste vistas på, vi måste passera den, den är med oss hela livet. Att då inte tillge den samma detaljering, utrymme, omtanke och visuella egenskaper som vi gör vår bostad återspeglas i våra liv. Gatan är en plats där vi rör oss, vi socialiserar, vi interagerar med nya människor och möter staden. Gatan huserar utomstående faktorer som berikar våra liv på ett sätt som bostaden inte kan göra. Idag lever landets unga genom det som finns mellan öga och hand, vår närvaro i gaturummet försvinner successivt om vi inte skapar ytterligare värden som lockar och kan upplevas.
Lyckliga gatan det är tiden som här dragit fram, Du fått ge vika nu för asfalt och för makadam
Stenstadens strukturer har blivit ett sätt för oss att förhålla oss till gamla karaktärer likt en formel till att skapa nya populära stadsrum för allmänheten. Någonstans, någon gång, bestämdes det att en tät struktur med kvarter från 1800-talet är lösningen till modernismens problem. Kanske har vi än en gång förenklat stadens utryck till endast en form, ett resonemang om hur människor vill leva. Den lyckliga gatan som uttryckt i låten är den som fått växa fram, den där både människor och tid fått sätta sina spår. De hårdgjorda elementen etablerar sig direkt, men vi måste arbeta med allt runt omkring, bara då kan vi skapa god arkitektur.
Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång, Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång
I vår sökning efter den goda staden är det dock en aspekt som konstant ligger kvar, att dess problematik går att lösa. Den idyll vi söker kommer aldrig att skapas då den inte är realistisk, och det är vi nog alla medvetna om. Men istället för att måla upp bilder där vi lurar oss själva och våra kunder kanske vi kan tala öppet och rakt för att lyckas skapa de styrkor vi ibland vill och kan uppnå? Tala om problematiken med en för intensiv exploatering, problematiken i att reducera ett gaturum till en väg och förståelsen för vilken roll de hårdgjorda elementen kan spela och vad de inte kan skapa. Att vara tydliga i vad vi kan och inte kan skapa sätter grunden för att bättre tillgodose stadens behov och ge dess invånare några – förhoppningsvis många – lyckliga gator.
(Gamla Hagalund, Solna. )
