Digitalisering

 ”Jules skynda dig, vi måste ut, mamma och pappa vaknar snart!”

”Jag vill inte följa med.”

”Men du har ju planerat det här i flera månader, upp nu!”

”Jag är ledsen Paul, jag har redan gjort resan i mitt huvud och vill inte förstöra det underbara minnet jag har kvar.”

Året är 1910 och den tolvårige Jules Verne (ni vet, science fiction författaren) har precis lyckats göra sin yngre bror Paul extremt besviken. Äventyret längst floden Loire i den franska staden Nantes kommer inte att bli av. Jules har redan gjort resan på sitt sätt och det finns inget mer att säga. De vidunderliga upplevelserna har han redan genomlevt och all planering är över. Resan är fullbordad, perfekt och obesudlad, varför förstöra den?

Paul har anförtrott sin äldre bror med uppgiften att planera för det kommande äventyret och dessutom hållit sig till tåls i flera månader – och nu blir det ingenting! Det är inte en lätt insikt.

Ovanstående anekdot är inte alls sann och har förmodligen diktats fram i någon surrealistisk skönlitterärinriktad författares tolkning av Jules Verne i någon dröm, så vitt jag kan minnas.  Men en sak som slår mig är hur väl händelsen ovanför, sann eller osann, passar in som en metafor för hur vissa visioner kan väcka förhoppningar och tankar, som kan både engagera och mobilisera oss, men även leva sitt eget liv.

Historiskt sett är detta inget nytt.  Det finns flera exempel på populära visioner inom transportområdet som verkat på diskussions och planeringsstadiet, nästan hypestadiet, en längre tid. Populära visioner som nästan levt sitt eget liv innan de ens implementerats. En av dessa är den mycket populära visionen kring Mobility-as-a-Service (MaaS) eller på svenska Mobilitet som en tjänst, även kallat kombinerad mobilitet som en tjänst.

Alla pratar MaaS

Ni som tagit del av någon konferens eller föreläsning kring transport och mobilitetstjänster vet vad jag pratar om. Alla tycks prata MaaS, det planeras för MaaS, delad mobilitet är i ropet och MaaS kommer att revolutionera hur vi förflyttar oss i framtiden, kanske redan idag, och om du inte förbereder dig ligger du efter – eftersom MaaS is alive and kicking!

MaaS är nära besläktad med begreppet Transportation-as-a-Service (TaaS) och grundidén bakom båda begreppen innefattar multimodalitet. Men till skillnad från TaaS, med sitt fokus på privata bilar, är MaaS mycket mer beroende av kollektivtransporter och har som mål att begränsa det privata bilägandet.

På ett något visionärt plan handlar MaaS om ”att skapa framtidens mobilitetstjänster mot delad mobilitet” vilket enligt vissa personer kommer att ”kräva en kulturförändring där delad mobilitet blir den nya normen, inklusive delade biltransporter”. [1]

På en mer praktisk nivå handlar MaaS idag om att tillgodose mobilitet för en kund genom integrerade lösningar som endast kräver en smartphone och en mobilapp, resten ”kommer appen att fixa” så att säga. Med tanke på ovanstående är det inte konstigt att idén tagit fart. Vi ser redan idag en större benägenhet både hos individer och företag att koppla upp sig, att dela med sig av data, och att använda sig av nätverksbaserade tjänster för de flesta dagliga aktiviteter, inte bara för att förflytta sig.

Storstadsområdena befinner sig i ett relativt bra utgångsläge för MaaS, med större chans att det finns tillgång till kollektivtrafik samt en befolkning med tillgång till smartphones och alltmer ökande uppkopplingsmöjligheter. Flera av de studier som gjorts har tittat på MaaS implementeringar eller testlabs som finns i storstäder. Det behövs onekligen studier av MaaS lösningar i det som inte är storstadskärnor för att få en bättre bild av dess potential. Men det är en annan punkt som kan tas upp någon annan gång.

Visserligen finns det MaaS tjänster som är ”up-and running”. Whim-appen i Finland och UbiGo tjänsten i Stockholm som lanseras snart är båda mycket spännande! Men om vi återgår till att reflektera över varför MaaS tycks masa sig framåt behöver vi nog titta närmare på vad som sker med MaaS ute bland stads-, trafik-, och teknikplanerarna, konsulterna, rådgivarna, forskarna, även förespråkarna i allmänhet och särskilt i fråga om förväntningar.

Digitala lösningar och plattformar har en lång historia av att ses som möjligheternas plattformar, från att integrera tjänster och system, till att möjliggöra samverkan, till ett effektivare resursutnyttjande. Det är också här som en disruption av traditionella affärsmodeller omnämns allt oftare, som spås omkullkasta allt det gamla till fördel för ett nytt mer hållbart transportsystem.

Men det är också här som riskerna ökar för en viss försiktighet och beslutströghet och att utvecklingen ”faller mellan stolarna”. För vem ska egentligen samordna det hela och vad krävs i form av samhandling med tanke på alla potentiella risker?

Nya rutiner och nya sätt att förhålla sig till tjänster när det gäller samverkan över digitala plattformar och praktiker är alla exempel på vanligt förekommande faktorer som vållat många problem kring ansvarstagande och gemensamma mål, och inte minst inom transportsektorn.

Det finns två viktiga funktioner som efterfrågas av en MaaS lösning, och båda handlar om att samordna och integrera:

(1) Hur samordna erbjudandet om multimodala resor och

(2) Hur samordna betalningen av dessa.

Två funktioner som kan tyckas görbara med hjälp av digitala verktyg och processer – ”för det handlar väl enbart om att samverka?” kan man tycka – mellan trafikoperatörer, telekomoperatörer, städer, väghållare, tredjepartsaktörer, medborgare, med flera. Men det är just samhandlingen som riskerar att undermineras när det är flera intressenter med olika behov, utgångslägen och tankesätt.

Samhandling handlar egentligen om att bestämma sig för att ta tag i ett problem tillsammans, att åta sig att jobba mot ett visst mål, med insikten om att det jag gör passar in och är nödvändigt för helheten men det är också en insikt om risker och ett behov av kompromisstagande. Det är här som skon oftast klämmer.

Att våga ta risker, men också att förstå dom

Ibland kan det behövas ett ställningstagande som visar på att man vågar satsa på en idé och förstår att det behöver göras tillsammans med andra. Det är dessutom ett steg närmare att förverkliga en vision än att enbart identifiera vilka som bör samverka.

Ett exempel på ovanstående skedde rätt nyligen under en stor MaaS konferens i London i februari. Päivi-Elina Wood från Europeiska kommissionens Directorate-General for Mobility and Transport (DG Move) kommenterade dagens MaaS utveckling och ställde samtidigt en fråga till åhörarna:

”Ett lager av transportdata skulle vara en möjliggörare [för MaaS].

…frågan är Vem behöver skapa det och Vad behöver skapas?”[2]

Även om det enbart gäller EU, än så länge, är det positivt att se att frågan ställs och på det sättet. Det är sådana frågor som är viktiga att ställa. Frågan visar också på just det jag talat om – kring ansvarstagande och behovet av samsyn, men framförallt i fråga om samhandling – kring ”hur gör vi nu för att gå från vision till handling och vad behöver vi göra?”

En resa för oss alla – genom svåra frågor

Det är en särskilt viktig frågeställning med tanke på att visioner kan leva kvar i det imaginära utan att riktigt få chansen att utvecklas fullt ut i verkligheten. Tänk t.ex. på lille Paul som inte fick följa med på något äventyr alls.

Men egentligen har väl ingen riktig skada skett, eller?

Anekdoten om Jules Verne och hans förväntningsfulla lillebror är säkert bara fiktiv.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte är helt säker på att den är osann heller.

Källor:

1. https://www.viktoria.se/projects/kompis-kombinerad-mobilitet-som-tjanst-i-sverige
2. http://www.itsinternational.com/sections/transmart/features/maas-is-at-the-baby-steps-stage-but-needs-to-get-up-and-running-soon/