Förslaget från EU-parlamentet om gränsjusteringstariffer eller klimattullar kan vara den game changer som klimatet så desperat behöver – särskilt som också USA:s president Biden har det i sin klimatplan.
Vi börjar se – och jag applåderar – byggföretag som kräver cement med lägsta möjliga koldioxidavtryck, och alltifrån biltillverkare som Jaguar LandRover till datorföretaget Apple byter till leverantörer med lägre klimatpåverkan från stål och aluminium. Men producenterna av dessa råvaror konkurrerar fortfarande mycket på pris, och de kan bli mindre konkurrenskraftiga om de är föremål för höga koldioxidskatter i Europa, medan deras konkurrenter i andra delar av världen inte betalar sådana skatter.
Detta har varit läget tills nu. Med de gränsjusteringstariffer eller klimattullar som EU-parlamentet nu föreslår, och EU-kommissionen sannolikt har med i sitt förslag i juni, ändras allt. EU ska då lägga på en tull eller tariff som motsvarar koldioxidskatten eller kostnaden för utsläppsrätter på importerade varor som har producerats i länder och regioner utan sådan skatt.
Till en början ska klimattullarna läggas på cement, aluminium, stål och gödselmedel – produkter som handlas över hela världen med hög klimatpåverkan. Då blir priset för konsumenten inte artificiellt lågt när de produceras i länder där kostnader för klimatpåverkan betalas av samhället snarare än av de som orsakar utsläppen. De europeiska tillverkarna behöver inte längre vara så oroliga för stigande priser på utsläppsrätter eller höjda koldioxidskatter – eftersom samma belopp kommer att läggas på priset från det som producerats i länder utan sådana skatter.
Under president Biden satsar USA också på gränsjusteringstariffer. Och då blir logiken, som jag tror Bangkok Posts ledare var först att påpeka, en helt ny. Länder som nu inte har någon koldioxidskatt kan antingen skicka dessa medel till EU och USA, eller införa en koldioxidskatt och behålla pengarna i den egna statskassan. Min bedömning är att många regeringar kommer att föredra att införa skatten och behålla pengarna.
Missförstå mig inte: Klimattullarna kommer inte att införas utan krångel. Det kommer att bli överklaganden, kanske hela vägen till WTO och dess mekanismer för att lösa tvister. Om utformningen påminner om protektionism och hinder för frihandeln, blir det troligen stopp i maskineriet. Och för mer komplicerade, sammansatta varor kanske det aldrig blir några tullar – men eftersom flera av de viktigaste beståndsdelarna är med, blir effekten ändå tydlig.
Resultatet blir marginellt dyrare cement, stål, aluminium, handelsgödsel och andra material, eftersom produktionen i länder med begränsade klimatambitioner kommer att beläggas med klimattull. Detta bör byggföretag och andra som har haft ”lägsta pris” som urvalskriterium börja räkna in. Men ännu viktigare, det kommer att innebära förbättrad konkurrenskraft för europeiska tillverkare, fler länder med någon form av koldioxidskatt och – därav min entusiasm – en minskad klimatpåverkan från sektorer där detta är kritiskt nödvändigt för att världen ska lyckas bekämpa klimatförändringarna. Detta kan mycket väl vara game changern som kampen mot klimatförändringarna så akut behöver.
