Nu är jag på plats i Glasgow och efter att igår kväll ha letat lägenhetsnycklar i totalt mörker nere längs kajen i ett industriområde i Glasgow så kunde jag lägga mig i en säng. Bara för att gå upp kl 05 för att göra Coronatest och ta mig igenom all den logistik som ett COP-möte innebär. Lätt värt det, säger jag, nu efter en full dag av mycket spännande utveckling, insikter, paneldiskussioner och informella samtal.
Vad skedde egentligen vecka 1?
Efter att det sedvanliga trycket på förhandlingarna satts av statscheferna och tunga tal levererats av allt från Drottningen av England till Sir Trovärdig Himself, David Attenborough, så fylldes veckan av lanseringar av mängder med initiativ. Detta har blivit vanligare de senaste åren under COP-mötena där framförallt näringslivet visat framfötterna med att samla såväl kapital som löften om utsläppsminskningar. Det nya i år är att så många länder själva också velat ”runda förhandlingarna” genom att samla ihop de länder som vill mest inom något specifikt och då presentera mer långtgående framsteg än vad som hade varit möjligt genom förhandlingsspåren. Man kan säga att detta var ett smart sätt att nå målet om ”raised ambitions” och IEA (International Energy Agency) har t o m räknat fram att det skulle ta oss under två graders temperaturhöjning.
För att bli lite mer teknisk: Vi skulle enligt IEA ha 50% chans att nå under 1,8 graders temperaturhöjning till år 2100 jämfört med förindustriell tid. Något som i och för sig ifrågasätts av många här. Låt oss se, säger jag, IEA är inga nybörjare på att räkna och deras modeller och antaganden kommer inte vara hemliga. Däremot är uträkningarna svåra eftersom de innehåller såväl överlapp som osäkerheter. Signalvärdet har dock gått fram här och bidrar till energin. Det GÅR att böja kurvan nedåt! Det är vad vi gör som räknas. Här kommer dock det största kruxet. Löser vi ”ambition gap” så uppstår ett annat, nämligen ”implementation gap”. Avståndet ökar såklart nu mellan vad vi sagt att vi ska göra och vad vi gör. Här behövs fokus på de olika scenarier som visar hur vi tar oss till noll och då blir förhandlingarna, politiker och forskare viktiga igen. Det finns olika sätt att nolla, de kostar olika mycket och kan nås med olika strategier. Här tror jag vi kommer att få se mycket utveckling den kommande tiden.
Vecka 2 inleds med fartfokus
Jag lyssnade till sessionen (”Informal stock-taking”) där COP-presidenten Alok Sharma sammanfattade förhandlingsläget efter vecka 1 och han pekade på många områden där framsteg hade gjorts. T ex inom finansiering, jämställdhet och kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländer. Däremot kvarstår en hel del till vecka 2 och där kommer man nu jobba med tre spår för att nå framsteg. ”We must now shift gears”, för att använda hans egna ord. Det mest spännande är kanske att man lyfter ut speciellt kluriga frågor till ministersamtal där två ministrar får i uppdrag att lösa upp knutar. Här fick Sveriges Per Bolund ett hedersuppdrag tillsammans med Egyptens miljöminister då man får 48 timmar på sig att lösa kvarstående knutar kring finansiering. Andra laguppställningar var Norge/Singapore som ska lösa klimatanpassning och nationella klimatmål, Rwanda och Schweiz för ansvar för utsläppshandelsdiskussionerna, Maldiverna och Spanien tar klimatanpassning, Grenada och Danmark ska säkra att vi fortsatt har fokus på 1,5 gradersmålet, Luxemburg och Jamaica hanterar klimatskador.
Själv deltog jag i en bra panel och delade med mig av vad vi på Sweco vet och gör kring klimatanpassning av byggnader. Det finns säkert anledning till att återkomma med ett eget blogginlägg kring det.
Mycket kring Corona sköts bra men ibland lyckas man inte. Det var svårt med social distansering när Obama skulle passera i korridorerna….
På återhörande!
Andreas
