För en utredare blev inledningen av mars och resten av våren väldigt annorlunda. Möten och aktiviteter som inbegrep resor och fysiska möten bokades av i rask takt. Projekt som sysslar med utbildningar eller annan verksamhet som var riggade för grupper kunde inte genomföra sina aktiviteter.
Tidshorisonten för det normala förflyttas hela tiden
I samtal med projektledare, kollegor och vänner fanns en förhoppning om att saker och ting skulle normaliseras vid påsk, därefter pingst men nu har de flesta kommit fram till att det inte blir något som vi kan kalla normalt innan semestern. Men sedan, i höst, då sätter det igång igen. Frasen: ”I september, då kör vi!” har blivit litet som en förhoppning bland många projekt. Som utredare är vi vana vid att ge råd. I höst kommer vi sannolikt att påminna projektledare runt om i Sverige att de kanske skall ta det litet lugnt. Varför då kan man undra?
Isoleringens effekter
Det har varit en lång och märklig vår. Några har varit sjuka. Det tycks som effekterna av sjukdomen sitter i lång tid efteråt. Men likafullt har många arbetat ikapp tiden de varit frånvarande.
En stor grupp har suttit hemma utan kollegor och småprat. Isolering är inte människans bästa vän. Att inte småprata om till synes oviktiga saker, att lätta på trycket om något som bekymrar kan leda till att man samlar på sig oro. Tyvärr har inte tiden utanför arbetet kunnat kompensera särskilt bra. För många har middagar, sommarfester, skolavslutningar och andra sociala aktiviteter inte heller blivit av. Det är trist helt enkelt.
Andra grupper har arbetat ovanligt hårt och är ordentligt slitna. Alla som städar, kör kollektivtrafik och ser till att saker och ting fungerar har många gånger tagit dubbla pass för att kompensera kollegors sjukskrivningar. Inom vård och omsorg har situationen varit på gränsen under flera månader. Operationer har ställts in, resurser har omlokaliserats. De som arbetar på äldreboenden bär på rädslan att ta med sig smitta till sin arbetsplats. Även om det inte finns sjuka bland många äldre finns en oro och saknad för anhöriga.
För många som arbetar inom vård och omsorg kommer semestern inte bli av alls. Det saknas personal i normala fall, och den här sommaren ser ut att bli värre än vanligt. Och det är under förutsättning att det inte kommer en andra våg av smitta.
När det normala återvänder
Men vad händer om september blir verklighet i den meningen att vi kan köra på som vanligt?
Swecos utredare är vana att stötta projekt och projektledare. Vi frågar oss nu hur vi bör tänka inför en eventuell normalisering? Det är inte bara projektet som drar igång. Det är allt från middagar, kulturevenemang, besök av föräldrar och allt annat som hör vanliga vardagen till.
Swecos utredare kommer kanske föreslå att projekten skall ta det litet lugnt i början. Att det kan vara en god idé att smyga igång snarare än att försöka kompensera för den tid som förlorats under våren. Det finns annars en risk att redan trötta medarbetare kroknar om de inte hinner prata ikapp sig, vila och lägga en jobbig tid bakom sig. Hur skall ni hantera det normala? Det är kanske en fråga att ställa sig redan nu.
