Häromdagen fick jag frågan om vi kommer att hälsa på varandra på samma sätt som innan pandemin. Den som frågade syftade då på handslaget.
Mitt svar var: -ja!
-Varför tror du det? kontrade min frågeställare.
Svaret är ja för att vi helt enkelt för att vi inte kommit på ett alternativ.
Egentligen illustrerar frågan om handslagets eventuella vare eller icke-vara hur det går till när vi förändrar vanor eller gör saker på ett nytt eller annorlunda sätt.
Sociologer tänker att vårt sätt att vara sociala formas genom strukturer, i form av språk, sedvänjor, vanor som institutionaliseras och som den franske sociologen Pierre Bourdieu beskriver det ”ristas in i våra kroppar”. Vi formas och internaliserar sätt att vara som om det är våra egna.
Handslaget är en typisk sådan vana eller sedvänja. Inte helt enkel att reda ut när det gäller ursprung och orsak. Det, liksom hur en hälsar på ett adekvat sätt, hur länge och hur hårt, i vilken vinkel armen bör vara och så vidare är en hel värld av spännande socialitet. Det finns utrymme för en hel serie av inlägg som berör kramar, ryggdunkar och kindpussarnas antal, placering och hur, när och varför.
Men här var frågan om handslaget är en sedvänja som kommer åter. Och anledningen till att den nog gör det är att vi inte ersatt handslaget med något annat. Idag är det litet virrigt i samband med att man möts för första gången eller om man i affärssammanhang vill vara hövlig.
Det gånga årets påkallade avståndshållande har ställt till det. En kort vink, märklig illustration av handskakning eller så måste man påpeka att man inte kan ta i hand. Om vi hade etablerat en signal, som att lägga handen på hjärtat, att hälsa med armbågen (vilket var en utmanare ett tag) eller kanske kickat till varandras fötter (eller skor) kunde den hälsningen ersatt handskakandet. Men det har inte hänt.
För att en förändring skall ske måste i regel ett beteende ersättas av ett annat. Det går liksom inte bara att ta bort en sedvänja. Då måste den ersättas. För det är just sociala sedvänjor eller om man vill ritualer som håller ihop ett samhälle. Det gör att det är så svåra att förändra.
Men nu när jag tänker efter så är ju hela premissen för det här blogginlägget att det normala kommer att vara en tid utan pandemi eller en tid utan muterade virus. Men frågan är om det normala någonsin kommer att likna det som var innan pandemin. Vad kommer att vara det nya normala? Det är svårt att veta, förändring brukar man i regel upptäckta först i efterhand.
Frågan är hur kommer vi att reagera på den första utsträckta handen?
