Redan i den ångdrivna biltrafikens barndom inträffade olyckor, och 1844 infördes en lag i Storbritannien att ”100 meter före varje landvägsångvagn skull gå en man med röd flagga”, dessutom bestämdes maxhastigheten till 6 kilometer i timmen.
Sista veckan i april genomfördes Kista Mobility Week, ett samarbete mellan Ericsson, Nobina och Kista Science City inom ramen för Drive Sweden. Ett av veckans dragplåster var premiären för färd med helautomatiska bussar i Sverige. Bussarna var inlånade från CityMobil2 projektet (www.citymobil2.eu) och har tidigare rullat bland annat i Vantaa och Bordeaux, men aldrig i Sverige.
Väl i Sverige pimpades bussarna med 5G uppkoppling, vilket gjorde att dom var mer än uppkopplade, och rullade mellan Ericssons studio och Kista Centrum. Utan ratt, utan förare och utan fram och bak på fordonet. Coolt!
Men det var med ett leende jag tog bilden:
Bussen gick i 7 km i timmen, och en man med röd flagga stod på gatan och vaktade varje gång en buss rullade ut från hållplatsen vid Ericsson studio. Vibbarna från 1844 är uppenbara – så likt och ändå så olikt.
Att säkerhetsarrangemangen kring demonstrationen i Kista var rigorösa är ganska självklart: rent juridiskt finns knappt denna typ av transport i dagsläget och vem som ansvarar vid en olycka är oklart. Men det blir snart ändring på det. Den särskilda utredaren Jonas Bjelfvenstam redovisade i slutet av april den första etappen i sin utredning om regelverket kring självkörande fordon[1] och lägger fram ett ganska radikalt förslag. Normalt är det föraren som är ansvarig för fordonet, men i en självkörande bil är det inte lika självklart. Poängen med systemet är ju att den som sitter bakom ratten inte ska behöva bekymra sig om trafiken.
I utredningen föreslår man en ny lag som gör det möjligt med omfattande tester av förarlösa bilar i Sverige. Enligt förslaget är det den som håller i testet som ska vara ansvarig om det händer någon olycka, inte föraren i bilen.
I en internationell jämförelse är detta mycket speciellt: Det pågår avancerade försök med självkörande bilar över hela världen, men i stort sett undantagslöst finns det en ansvarig förare som förväntas kunna ingripa. Bakgrunden är en gammal internationell FN konvention som föreskriver detta (och som USA inte ratifierat – därav Google Cars mångåriga försök i USA). Finland har alldeles nyligen kommit på att den finska översättningen av konventionen faktiskt inte säger att föraren måste sitta i bilen och tycker därmed att problemet är löst tillfälligtvis.
Det som nu föreslås för Sverige är, i princip, att den som ansöker om tillstånd för att köra självkörande fordon blir ansvarig. I praktiken blir det firmatecknaren för det forskningsinstitut eller företag som vill experimentera. Men i förlängningen kan det tolkas som rubriken i Transportarbetaren: ” Vd:n ansvarig när självkörande bil krockar”.
Intressant är att fordonsindustrin (i alla fall Volvo Car) är skeptiskt till detta och hellre ser att det finns ett producentansvar, dvs att det är den som är ansvarig för fordonets hård- och mjukvara som skall hållas ansvarig. Att lägga ansvaret t.ex. på tredje person kommer att kraftfullt minska motivationen för att använda självkörande fordon; vilken VD vill ta på sig ansvaret för felaktigheter i de fordon som används? Bättre att köra med gamla bilar…
Om ett år skall Bjelfvenstam redovisa sitt slutbetänkande med förslag till slutlig lösning. Spännande! Under tiden kan jag glädjas åt att tillhöra pionjärerna när det gäller att ha åkt förarlös buss i Stockholm. Med vibbar från 1844!
[1] Vägen till självkörande fordon– försöksverksamhet ID-nummer: SOU 2016:28