Låt oss öppna upp detta inlägg med ett par frågor.
Det är två frågor som jag själv tittar på och som dyker upp lite titt som tätt inom området produkt- och innovationsutveckling.
Det är även två frågor som jag kort vill reflektera över i detta inlägg.
De lyder på följande vis:
1. Vilka är de organisatoriska innovationsförmågor som behövs för att utveckla framtidens hållbara transportsystem?
2. Vilka är barriärer som hindrar organisationer från att samverka och gemensamt utveckla framtida hållbara transportsystem?
Båda frågorna tycks handla om potentialen att utnyttja nya tekniker och innovationer till att utveckla framtidens hållbara transportsystem, och att samverkan är ett av ledorden. Frågorna tycks även kopplade till en ökad tilltro, men även tillit, till digitaliseringen och teknikens möjligheter.
Det blir snabbt uppenbart att frågorna egentligen berör behovet av att organisationer behöver lära sig att samverka för att möjliggöra den potential som finns i ny teknik och innovation. Samtidigt kan man fråga sig om det verkligen är så pass enkelt?
Jag skulle hellre vilja se frågan kopplas till hur vi gör i praktiken för att få till hållbar mobilitet. Vilka är fallgroparna, vad behövs i fråga om samhandling och samordning utöver samverkan, vilka är misstagen som skett tidigare och vad krävs i form av synsätt, inställning och agens?
Ovanstående är egentligen en mycket kort reflektion med syfte att uppmuntra till närmare eftertanke.
Hållbar mobilitet i praktiken är något som många av mina kollegor och även jag är mycket nyfikna i och som vi arbetar med nästintill dagligen.
Tveka inte att kontakta oss om du själv är nyfiken och vill veta mer.
