Rumslighet

Rumslighet kommenterar aktuella ämnen inom stadsplanering, landskapsarkitektur, kulturmiljö och ljusdesign. Kommentera gärna, vi ser fram emot en intressant samhällsbyggnadsdiskussion. Vi som bloggar är arkitekter på Sweco.

Ett möte i Stockholm

5 november 2019

”Kan du hämta rollatorn åt mig?” Rösten kommer från den hopkrupna gestalten på marken under stationsuppgångens tak.

Jag har varit på restaurang och bio. Egentligen hade jag siktat in mig på att ta bussen hem men missade den precis. Som tur är finns tunnelbanan som går hela natten på helgerna.

Först tittar jag ner i ett skrynkligt ansikte och sedan upptäcker jag rollatorn som har farit ut i gatan. När jag har lyft upp den och kört fram den till kvinnan som sitter i en pöl av urin är det alldeles tyst och vi tycks ensamma i det mörka kvarteret.

”Vad ska du göra nu?”

”Jag vet inte.”

”Var ska du sova i natt?”

”Här.”

Det går inte många sekunder mellan hennes svar och mitt beslut. Då dyker det upp en medelålders man i rulltrappan och strax efter honom två väktare, unga killar med neonfärgade västar. Väktarna synar situationen och växlar några ord med kvinnan, mannen och mig. Innan de går igen hinner de både förklara att hon inte kan sitta kvar där och att de inte kan hjälpa till, eftersom de inte får lämna tunnelbanan. Kvinnan säger att hon fryser och har ont i ett ben. Av det sluddriga talet att döma är hon berusad, och när mannen och jag hjälps åt med att få henne på fötter upprepar hon hur snälla vi är. Hon kan dock inte stå rakt, så vi sätter henne på rollatorsitsen och rullar henne ner för gatan mot mitt hus, genom porten och in i hissen. Den äldre mannen och jag byter telefonnummer innan vi skiljs åt. Jag antar att han bor i närheten.

Kvinnan med rollatorn följer med mig till lägenheten. När jag låser upp dörren kommer hunden emot oss och viftar på svansen. Min familj är inte hemma den här helgen. Jag letar fram en madrass och bäddar snabbt på hallgolvet. Sedan visar jag kvinnan badrummet och tar hunden på nattpromenad.

Stanken som möter mig när jag kommer in igen är kväljande. Kvinnan som heter Susanne sitter på badrumsgolvet, hon klagar på värken i benet och kan inte ta sig upp i badkaret själv. Jag hjälper henne av med kläderna och ser att hon har ett färskt operationsärr på knät. Vi lyfter tillsammans först det ena och sedan det andra benet över badkarskanten. Jag ger henne duschslangen och två alvedon. Det känns bra att låta henne sitta med det varma vattnet strilande över kroppen en stund, torka henne med handduk, lyfta ur henne igen och svepa in henne i en badrock. Snart borde smärtan släppa. De indränkta kläderna stoppas i en plastpåse som knyts åt, odörerna avtar något. Susanne kryper ner i bädden med badrocken på och somnar under täcket. När jag hör hennes snarkningar slappnar jag av och sätter mig i köket med mobilen i handen.

Jag är förvirrad. Ledsen och samtidigt glad över att ha kunnat hjälpa en medmänniska in i värmen, om så bara för en natt. Frågan är bara vad jag ska göra imorgon. Finns det ett samhälle där ute som tar hand om folk i nöd? Vi pratar så mycket om inkluderande rum och programmerar staden för möten. En kall höstnatt på väg till mitt hem, min hamn, mötte jag en annan stockholmare som satt ensam och eländig i ett oklimatiserat offentligt rum. Det enda härbärge jag känner till är Klara kyrka. Men att transportera henne dit mitt i natten kändes inte som ett alternativ, inte heller att ringa till polisen. Jag slår numret till socialjouren (08-508 40000) och berättar vad som har hänt. De ber mig återkomma nästa dag. De säger att det säkert finns en handläggare som Susanne kan höra av sig till.

Mannen från tunnelbanan skickar ett sms: Hoppas allt är väl med den äldre damen och dig själv. Ring om det behövs assistans. Jag svarar: Ja det är lugnt, jag har bäddat ner henne.

Nästa morgon medan hon fortfarande sover maskintvättar jag Susannes kläder och sätter på kaffe. Efter en stund vaknar hon och kommer till köksbordet. Vi äter macka, pratar om ditt och datt, bostadssituationen i Stockholm och våra barn. Mina två är lite yngre än hennes tre. ”Fredrik jobbar i restaurangbranschen. Det har gått bra för dem allihop.”  Hunden njuter av att bli kliad av Susanne, som börjar berätta om sin dobermann. ”Jag tog hand om den när ägaren åkte in på kåken. Jag såg att hans bror slog den och då tog jag den ifrån honom. Den hade det i alla fall bra så länge den fick vara med mig.”

Jag frågar henne vad hon tänker göra idag och hon säger att hon ska till Situation Stockholm på Medborgarplatsen och sälja tidningar.

När hon har borstat tänderna och tagit på sig de nytvättade kläderna är det dags att gå – tyvärr inte hem eftersom Susanne inte har ett sånt. Vi kramar om varandra innan hon stapplar bort mot tunnelbanan med sin rollator. Hon fick med sig sovsäck, mössa och vantar, värktabletter, tandborste och deodorant. Jag hoppas att hon inte ligger ute i natt.

På Sweco är vi samhällsbyggare och jag tror att de flesta av oss drivs av en längtan att rädda eller åtminstone förändra världen litegrann. Den här allhelgonahelgen har jag upplevt mitt eget samhälle in på huden genom ett oväntat möte med en hemlös kvinna, född samma år och uppvuxen i samma stad som jag. Medkänsla kan göra skillnad en natt, men det räcker inte långt. För att det sociala skyddsnätet ska vara starkt krävs en socialt hållbar samhällsplanering och pragmatiska beslut. Vi definieras trots allt av hur väl vi lyckas ta hand om de mest utsatta, både i Stockholm och övriga Sverige.  

Profilbild
Författare
Helena Friberg Ruge är arkitekt med en bakgrund i planering för handel och stadsliv. Hon intresserar sig särskilt för stadens mellanrum och social hållbarhet.

På sweco.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Vi lagrar ingen personlig data. Om du inte accepterar cookies kan du stänga av det via din webbläsare.