Jenny, tack för stafettpinnen!
Jag ägnade gårdagen till att sitta med representanter för några av Sveriges största företag och myndigheter och diskutera hur vi kan ta ytterligare ett steg mot det smarta vägtransportsystemet. Bakgrunden är att de nordiska vägmyndigheterna för en dryg vecka sedan lämnade in en projektansökan till EU med ett förslag om upprätta en ”uppkopplad trafikkorridor” mellan finsk-ryska gränsen och Köpenhamns förorter. Den kommer t.ex. att innebära att fordon på sträckan känner av och rapporterar när det är halt på vägen, och i gengäld varnas när ett halt område nalkas. Motsvarande för vägarbeten, föremål på vägen etc.
Är detta svårt rent tekniskt? Nej inte alls. I stort sett alla fordon känner av hårda inbromsningar och halka (ABS och ESP är kanske bekant?) och informationen hanteras över fordonets datanät. Väldigt många bilar har dessutom uppkoppling med mobiltelefon, och därmed finns nödvändiga förutsättningar på plats.
Men varför finns det inte? Varför räddar inte tekniken ännu fler liv på våra vägar redan nu? Varför tar den smarta vägen och den smarta staden så lång tid om det inte är tekniken som sätter gränserna?
Jo: För att alla och ingen bär ansvaret för att det sker. För att ingen med betalningsvilja ser den tydliga nyttan för den egna organisationen.
Nu har jag ägnat förmiddagen idag åt att sitta med representanter för svenska intressenter i järnvägssektorn som samfällt konstaterar att innovationskraften och förnyelsen inom järnvägen är ytterligt svag. Varför? För att alla och ingen själv kan axla ansvaret. För att det är en sektor med låg lönsamhet och låg benägenhet för risk.
När vi visar flaschiga filmer och gör referenser till smarta städer-projekt och initiativ så är det oftast spännande resultat av projekt med extern finansiering, och ibland resultat av innovationer som bärs fram tack vare en entusiastisk och riskbenägen intressent med resurser. Ta bort projektet och entusiasten så dör initiativet.
Michael Thydell ser problemet och skriver i sitt blogginlägg den 27 februari: ”Vi måste göra detta mer tillsammans. Och vi behöver flytta fokus i våra processer mot de tidiga skedena och för ett ökat samarbete mellan alla aktörer”. Vad Michael egentligen säger är att vi måste tydliggöra nyttan för alla aktörer och skapa de affärsmodeller som gör att nyttan manifesteras i betalningsvilja och ekonomisk aktivitet. Det är då städer blir smarta. Men vi lever kvar i en tid där vi gärna betalar för potatis, men data och information skall vara gratis! När donerade du till Wikipedia senast?
Efter denna surmulna premiär i Swecos smarta-städer blogg så anar jag en motvalls linje i mitt bloggande. Mitt nästa inlägg kommer därför att handla om den smarta landsbygden!
http://se.wikimedia.org/wiki/Wikimedia:Donera