I förra veckan var jag på Kartdagarna i Gävle och pratade om användandet av öppna geodata. Det vara jag inte ensam om. Den mycket inspirerande huvudtalaren på onsdagen, Darja Isaksson från Ziggy Creative Colony, beskrev det som att ”polletten till slut har ’trillat upp’ till våra makthavare och politiker” vad det gäller insikten kring värdet av öppna data. Andra som lyfte och lovprisade öppna geodata var min egen chef på Sweco Maria Gårdlund, Trafikverkets Tommy Bylund, ESRI:s VD Lars Backhuas, Kristian Bergstrand från Helsingborgs kommun med flera. Alla verkar nu överens om att öppna data i allmänhet – och öppna geodata i synnerhet – är en mycket viktig komponent för att vi ska kunna bygga smartare och mer hållbara samhällen. Men så har det dock inte alltid varit…
I Almedalen för tre år sedan, då jag fortfarande jobbade på SVT Pejl, var jag och lyssnade på ett arrangemang om öppna data som Lantmäteriet höll i. Jag hade hoppats på att det äntligen skulle börja röra på sig vad det gäller öppna geodata i Sverige men blev mycket besviken då de flesta aktörerna (inklusive Lantmäteriet) aktivt försvarade den nuvarande modellen och inte alls verkade intresserade av att komma vidare på denna front, trots att vi var sämst i klassen bland de nordiska länderna.
Därför är det nu glädjande att Lantmäteriet radikalt ändrat sin strategi och börjat släppa delar av sin geodata fri. Genom att göra detta istället för att passivt titta på och hoppas på en annan finansieringsmodell sätter man nu press på regering och riksdag att göra något åt situationen. I samband med att myndigheten släppte ny öppen data vid årskiftet blev jag intervjuad i deras tidning Gränssnittet och denna gång var jag därför betydligt mer positiv till deras inställning och agerande.
Enligt Peter Nylén – som jobbar med öppna geodata på Lantmäteriet – är det nu bara en tidsfråga när vi får öppna geodata i Sverige och jag hoppas att han har belägg för sin optimism. Men jag är luttrad och kommer inte ropa hej innan jag ser att det verkligen händer.
Problemen inom öppna data i Sverige – och knuten som tagit så lång tid att lösa upp – har till stor del varit av ekonomisk karaktär. De politiker och tjänstemän som reglerar våra myndigheter insåg att en del av den data som de tog fram kunde säljas vidare. Det kortsiktiga tänkandet var då att de styrande inte behövde ge så mycket pengar i budgeten varje år till driften av dessa myndigheter: De kunde ju till viss del vara självförsörjande! Detta ledde till en situation där flera av de myndigheter med mest värdefull data – exempelvis Lantmäteriet, Bolagsverket och SMHI – därför var tvungna att bekosta en relativt stor del av sin verksamhet med intäkterna från denna försäljningen. Och så länge inte finansieringsmodellen ändras så kommer släppande av öppna data betyda att de behöver dra ner på sin verksamhet – något de naturligtvis inte är speciellt positiva till.
Det är detta feltänk hos våra makthavare som gjort att vi hamnat så långt efter våra nordiska grannländer, Storbritannien och USA – ja i stort sett alla andra jämförbara länder – vad det gäller öppna data. Och det är alltså först nu som insikten att det samhällsekonomiska värdet av denna data är mångdubbelt större, om den görs fritt tillgänglig istället för att säljas dyrt, sakta börja sjunka in.
Men samtidigt som detta sker börjar nya moln torna upp sig på himlen. Det finns en uppenbar risk att historien upprepar sig och vi begår samma misstag igen. Den nya striden inom öppna data – den som sker i det dolda precis just nu – handlar om vem som äger all data i den smarta staden som det offentliga finansierar.
Idag sker det en fantastiskt snabb och fascinerande utveckling inom sensor-teknik, 3D, virtuell verklighet och det vi brukar kalla för sakernas internet. Och det är inte de svenska myndigheterna som kommit längst på detta område, utan de stora globala digitala jättarna och en mängd nybildade företag inom startup-världen. Dessa vet mycket väl värdet av data och de vet att den som äger denna data också kan sälja den vidare. Dyrt.
Samtidigt vill våra kommuner och statliga myndigheter visa framfötterna och vara med och bygga smarta, uppkopplade och attraktiva städer för sina medborgare. Men när många kommuner samtidigt har svårt att få ekonomin att gå ihop, är det lätt att välja det ekonomiskt billigaste alternativet vid en upphandling av framtidens datadrivna tjänster, genom att låta företagen som utför jobbet få äga denna data istället för den kommunen själva. Låt mig ta ett aktuellt exempel som pekar på problemet.
Inom det geografisk området räcker det inte längre med högupplösta digitala 2D-kartor utan det är 3D eller till och med 4D – där tid är den fjärde dimensionen – som gäller. Teknikutvecklingen är häpnadsväckande snabb och det är de stora teknikföretagen och de digitala multinationella giganterna som leder utvecklingen. Det är också dessa företag som inser värdet av data och gärna hjälper det staden eller kommunen att samla in den. Om företagen själva får äganderätten till denna data – och kommunerna bara rätt att använda den för sin egen verksamhet – kan de utföra samma tjänster betydligt billigare för att sedan få in pengarna på att sälja denna värdefulla data vidare till andra myndigheter, kommuner och företag.
Rent ekonomiskt för kommunen och affärsmässigt för företaget är detta fullt logiskt. Men om man tittar på samhällsvärdet av att denna nya 3D data över staden skulle vara allmänt tillgänglig istället – för alla företag, myndigheter, organisationer och privatpersoner – så skulle detta värde bli mångdubbelt större. Och om inte våra myndigheter själva äger den data som de bekostar framtagningen av, så kan de heller inte släppa den som öppen data. Denna utveckling tycker jag är mycket olycklig och djupt oroande.
När allt mer av stadens verksamhet dessutom läggs ut på entreprenad till privata företag riskerar detta problem att accelerera om inte medvetenheten bland våra politiker och tjänstemän som sköter upphandlingarna blir uppmärksamma på vad detta kan leda till i längden. En lång rad tjänster som tidigare sköttes av våra lokala myndigheter själva läggs idag ut på privata företag. Kollektivtrafik, trafikövervakning, vattenrening, avfallshantering, fjärrvärme etc. Alla dessa områden genererar en mycket stor mängd högintressant data som kommer att vara otroligt värdefull i framtiden för många olika aktörer. Men om det inte i dessa upphandlingar finns tydliga krav på att all data som betalas av skattemedel också ska vara öppen och tillgänglig för alla så riskerar vi att trilla ner i samma hål som vi gjorde med geodata igen. Ett hål som det tagit minst 10 förlorade år att kravla sig upp ur.
Med andra ord, en uppmaning till alla våra politiker och tjänstemän som idag sitter på makten att styra över villkoren vid upphandlingar av stadens tjänster: se till att ställa krav på att all data som tas fram måste ägas av staden eller kommunen. Att pga ekonomiska kortsiktiga skäl förhandla bort äganderätten till den data som genereras gör att vi riskerar att historien återupprepas. Det vore väldigt tråkigt nu när det äntligen börjar ljusna på geodata-fronten.
Läs förresten gärna mitt tidigare blogginlägg kring ULI Geoforums:s utredning om samhällsnyttan av öppna geodata som pågår just nu.
PS: Jag vill bara tillägga att jag inte har något principiellt emot att privata företag utför tjänster för våra kommuner och städer. De gör det säkert många gånger både bättre och mer effektivt än om allt skulle skötas av det offentliga som förr i tiden. Men det viktiga är att det ställs rätt krav som reglerar den data som deras verksamhet genererar så att den görs tillgänglig som öppen data så att alla andra kan bygga vidare på den kunskap de genererar. DS