Samhällsanalys

Hur ser morgondagens medborgare ut? Vilka är framgångsfaktorerna bakom en attraktiv kommun? Varför, när och var flyttar man? Hur skapas ett inkluderande samhälle? Här kommenterar och diskuterar Swecos samhällsanalytiker dagsaktuella samhällsfrågor som berör oss alla. Vi reder ut varför samhället ser ut som det gör idag, och vad vi behöver tänka på i den fortsatta utvecklingen.

Den ensamma staden i en pandemisk tid

27 maj 2020

I ”The Lonely City” utforskar författaren Olivia Laing konsten att vara ensam i staden och kopplingarna mellan isolering och kreativitet. Hon skriver: ”You can be lonely anywhere, but there is a particular flavor to the loneliness that comes from living in a city, surrounded by millions of people.” Hon illustrerar känslan med konstnären Edward Hoppers klassiska verk. I den berömda målningen ”Nighthawks” pågår varken samtal eller ögonkontakt. (Med dagsaktuella coronaglasögon på ser jag att sällskapen sitter med ungefär två föredömliga meters avstånd ifrån varandra.) Den otvivelaktigt New Yorkianska 40-talsdinern är för många sinnebilden för stadens ensamhet. Är dinern en tillflyktsort, eller blott ett uttryck för den sociala distansering som kanske alltid funnits i olika skepnader i staden, även långt innan coronakrisens utbrott?

Staden är en spänning mellan det kollektiva och det individuella. Anonymiteten i en myllrande folksamling kan kännas lika ensamt som isoleringen i det egna hemmet. I Sofia Coppolas film ”Lost in Translation” representerar huvudpersonen Charlotte en klassisk figur – den kulturchockade utlandsamerikanen som försöker få kontakt med den lokala kulturen (och i förlängningen sig själv), men misslyckas. Hon är förkrossande ensam och vilsen, såväl i hotellrummet som hänger högt över staden som omgiven av Tokyos folksamlingar. Just Tokyo figurerar även i ”Flâneuse”, Lauren Elkins historiska och personliga exposé över den kvinnliga flanören i stadsmiljöer genom tiderna. Från början var Tokyo en stad som för Elkin bokstavligen inte kunde förstås i skrift – enligt semiotikern Roland Barthes ska man se varje stad som ett eget system och lära känna staden etnografiskt, det vill säga inte efter språk och siffror, utan kroppsligt och genom sinnesutryck: gång, vanor, erfarenhet, syn, doft, m.m. Elkin beskriver känslan av maktlös ensamhet i en stad som att som högerhänt behöva lära sig att skriva på nytt med vänsterhanden. Den fysiska distanseringen frustrerar oss visserligen, men det är bristen på gemenskap och sammanhang – oförmågan att ”läsa” sin verklighet – som skapar ensamhet.

Vi kan förstå stadens ensamhet som den ensamma människan i den industrialiserade staden, i mellanrummet mellan hem och arbete. Vi kan förstå stadens ensamhet som anonymitet, som oförmågan att ”läsa”, eller som fysisk och social distansering. Det finns därtill en hel del internationell nyfikenhet på ”den svenska ensamheten” och den höga andelen ensamhushåll i Sverige. Vid en första anblick framstår vi som ett land av ensamvargar, men vid närmare analys finns flera förklaringsfaktorer, bland annat att vi haft en socialpolitik som gjort det möjligt för unga att flytta hemifrån och klara sig själva redan åren efter studenten. Välfärdsstaten har på sätt och vis sin egen genre av ensamhet.

Med coronakrisen kommer stadens ensamhet att få nya betydelser. För det första behöver krisen inte innebära att staden och medborgarna blir ensamma – fysisk distansering måste inte betyda social isolering, och vi är många som är tacksamma för de möten som digitaliseringen nu möjliggör. I coronakrisen kan vi paradoxalt nog hitta samhörighet i vår gemensamma distansering.

Kanske hade Olivia Laing rätt i att isolering också kan främja kreativitet. Runt om i världen ser vi exempel på solidaritet med våra städer: våra biografer, bokhandlare, butiker, restauranger, sjukhus och gaturum. I Montréal har parkeringsplatser omfördelats till bredare trottoarer för gångtrafikanter som behöver hålla distans. I det hårt drabbade Milano vill man bygga bort stadens bilism till förmån för gång- och cykelbanor och bättre luftkvalitet. Från Bogotá till Berlin har det dykt upp så kallade pop-up cykelbanor för att öka framkomligheten och minska smittspridning. Även i Paris vill borgmästaren Anne Hidalgo minska bilismen och luftföreningar och istället satsa på cykelbanor och kollektivtrafik. Under coronapandemin har staden kanske blivit tommare än vad vi är vana vid – men den är inte nödvändigtvis ensam.

Coronakrisen innebär en möjlighet att helt och hållet tänka om kring utformningen av den offentliga miljön för att skapa utrymme för människor. Vi ser möjligheten till en omställning där offentliga platser verkligen ses som gemensamma platser och gaturum, där värdet av integrerad natur och grönområden i urbana miljöer blir mer påtaglig än någonsin, där hållbara transporter är nödvändiga för att såväl klara klimatutmaningen som att rusta folkhälsan, och där ren luft, liv, rörelse och möten prioriteras. Cykeln är en form av automobilitet som inte är privat, utan istället bygger på gemenskap, ögonkontakt och närvaro (samtidigt som den hjälper oss att hålla fysiskt avstånd utomhus!). Tillgängliga, tilltalande och jämlika offentliga miljöer är inte bara ”trevliga att ha” – coronakrisen har visat att de är en nödvändighet för social, kulturell, miljömässig och ekonomisk resiliens.

Krisen är också ett unikt tillfälle att i grunden tänka om kring hur vi utformar och bygger våra städer och samhällssystem, så att den värld vi landar i efter pandemin på alla sätt kommer att vara mer hållbar än den vi kastades in från. I ”A Paradise Built in Hell” utmanar kulturkritikern och författaren Rebecca Solnit den hobbesianska och av Hollywood ofta glorifierade synen på människan som inneboende självisk och panisk när katastrofen slår till. Istället rymmer historien en rad goda exempel på hur människan har en förmåga att organisera sig effektivt och solidariskt, och dessutom med stor generositet och kreativitet, exempelvis i samband med 11-septemberattackerna och orkanen Katrina i New Orleans. Myten om samhällets förfall riskerar däremot att bli verklighet när människors medmänsklighet misstänkliggörs, eller undangöms till förmån för mer sensationella rubriker.

Hur vi beskriver och analyserar människan och samhället – och vad vi förväntar oss av dessa – har därmed betydelse. Enligt Rebecca Solnit ligger det i människans natur att bygga goda, medmänskliga samhällen ur kriser, men det kräver förstås att vi berättar den berättelsen. Vi lever i en spännande och oviss tid där vi alla är med och utformar den pågående berättelsen om coronaviruset – en berättelse som kommer att omtolkas och redigeras i generationer framåt.

Bloggförfattare: Shimeng Zhou, samhällsanalytiker på Sweco

Profilbild
Författare
Pernilla Melin är affärsområdeschef för Swecos samhällsanalytiker. Pernilla tror på att framgången bakom en hållbar utveckling handlar om att se till helheter och att utvecklingen bör ha sin grund i välgrundade analyser och scenarier. Med förståelse, fakta och insikter kan vi tillsammans skapa en hållbar samhällsutveckling.

På sweco.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Vi lagrar ingen personlig data. Om du inte accepterar cookies kan du stänga av det via din webbläsare.