Jag sitter i mötesrum 3 och väntar på att ett möte som skulle börjat för 20 minuter sedan ska dra igång. Rummet är överfullt och mötespresidenten uppmanar delgationer att hålla ned antalet i varje delegation för många länder har helt enkelt inte lyckats komma in i rummet. Detta är det första mötet där vi ska få se ett, förhoppningsvis konkretiserat förslag till ett ”cover decision”. Ett starkt försenat förslag och förväntningarna är rätt låga på innehållet. Men om två timmar vet vi mer och då ska ”Heads of Delegations” ta över för att försöka ta detta i mål.
Vi är 1,5 dag från när förhandlingarna ska stängas och signalerna som kommer från förhandlingarna är att tiden inte kommer räcka till.
Hur kunde det bli såhär?
Ja, rent praktiskt är det som har hänt att när förhandlingarna gick trögt under vecka ett så sköts väldigt många områden (och teknikaliteter) över till de sista dagarna. Ju mer man halkar efter i tidsschemat desto större arbetsbörda för ministrarna de sista dagarna och desto större problem att hinna iterera skrivningar mellan feedbackrundorna. Nu har förhandlingarna jobbar nattskift sedan länge och det är inte troligt att man stänger butiken på tid på fredag kväll. Det finns möjlighet att dra över med någon dag men inte längre än så. I värsta värsta fall får man skjuta över olösta frågor till ett extrainsatt möte, ett s.k. COP-bis, och då återsamlas kring stötestenarna. Det var länge sedan det inträffade.
Men hur kunde det bli så här?
Min analys är att vi har börjat växa ur processen, som designades på 90-talet. Den har helt enkelt väldigt svårt att att kunna hantera den tillväxt av klimatperpspektiv som skett de senaste åren. Att den FN-designade processen lyckades krama ur sig ett Paris-avtal får ses som ett smärre mirakel givet förutsättningarna. Och då hade man mest fokus på utsläppsreduktioner. Såhär sju år senare har klimatfrågorna vuxit, perspektiven breddats till att omfatta alltmer av finansperspektiv, omställningsfrågor, anpassning, resiliens och klimatskador.
Varför Sweco (också) är här
Efter morgonens sedvanliga möte med BINGO-gruppen där vi gick igenom läget i de olika förhandlingsspåren så träffade jag en man från Kamerun. Han var handelskammarens president i sitt hemland och blev nyfiken på vad vi på Sweco gjorde. Efter en kopp kaffe och ett spännande samtal där han gav en bild på landets utmaningar kunde jag berätta hur vi jobbar med hållbar stadsutveckling, sophanteringssystem och biogasproduktion. Bara på den korta ”fikarasten” fick jag överfört en massa idéer på hur de kan komma vidare i att förbättra levnadsförhållandena i sina växande städer och samtidigt kapa utsläppen, spara pengar och minska skogsavverkningen. Detta är klimattoppmötet i ett nötskal. Stort och svårt kring spelregler och avtal, framkomligt och hemtamt kring den faktiska klimatomställningen. Det känns meningsfullt att vara på plats och kunna sprida vår samlade kunskap och erfarenhet.
Nu börjar mötet (kl12:35) och det blir mycket spännande att se vilket resultat som kommer presenteras. Det är en riskabel strategi av ordförandelandet att först så här sent på mötet lägga fram det första förslaget till ”cover decision”. Det är stor skillnad att lägga fram vad man som ordförandeland har samlat in från olika delegationer mot att lägga fram en förhandlad text. Det steget har man alltså kvar och tiden rinner ur. Då återstår bara ”slaktarstrategin”, att kapa bort sånt som enskilda delegationer inte vill ha med. 14 sidor läggs nu fram, G77 och Kina-gruppen är inte nöjda och det lär bli långa diskussioner…
