Samhällsanalys

Hur ser morgondagens medborgare ut? Vilka är framgångsfaktorerna bakom en attraktiv kommun? Varför, när och var flyttar man? Hur skapas ett inkluderande samhälle? Här kommenterar och diskuterar Swecos samhällsanalytiker dagsaktuella samhällsfrågor som berör oss alla. Vi reder ut varför samhället ser ut som det gör idag, och vad vi behöver tänka på i den fortsatta utvecklingen.

Bike Rage

11 september 2019

Aktiv ilska vid spårvägsövergången

Det blinkar rött och cyklisterna saktar in. Kön fylls inledningsvis på bakåt till höger i körfältet, men efter en kort stund rullar fler och fler cyklar förbi på vänster sida av kön. Många vill stå längst fram. Snart är hela cykelbanan fylld med cyklister i flera led och alla står startberedda. På båda sidor om spåret. En man på motsatt sida från mig börjar skrika:

-”Högerregeln, högerregeln”.

Några vinkar, de flesta fäller ner huvudet. Spårvagnen passerar, den röda lampan slår om till grönt. Nu måste de som står längst fram till vänster vara snabbare än de till höger för att de två motsatta cykelkörerna skall kunna mötas. Men ingen släpper fram någon annan. Mannen som tidigare skrikigt tvärs över spåren sätter sig upp på sin cykel och trampar allt vad han orkar genom den mötande trafiken samtidigt som han vrålar:

-”Håll höger, håll höger”.

Det blir direkt farligt, som ett mirakel skadas ingen.

Passiv ilska på gångbanan

En man går stelt och sammanbiten precis invid linjen som separerar gångtrafikanterna från cyklisterna. Han markerar tydligt att cyklister bör hålla sig på sin sida linjen och tvingar flera ekipage att bromsa in. Han lever ganska farligt, men går medvetet, om än stelt och med axlarna väldigt nära sina öron mot en ström av cyklister som i hög fart passerar honom på bara någon centimeters avstånd. Om han valde att ta ett kliv åt sidan skulle han befinna sig i en betydligt tryggare värld. Men det gör han inte!

Den som cykelpendlar i någon av Sveriges större städer kan konstatera att det långt ifrån alltid råder gemytlig stämning på cykelbanorna. Det finns åtskilliga berättelser som liknar de två ovan. Hur kommer det sig att människor beter sig så mäkligt i trafiken, i synnerhet bakom en ratt eller ett styre? Det visade sig att det fanns betydligt fler frågor än svar på den frågan. En slutsats är dock att det antagligen kommer att bli än värre innan det blir bättre. Och det beror på avsaknaden av en gemensam cykelkultur. Men varifrån kommer ilskan?

James Langes Lag

William James var redan i slutet av 1800-talet inne på relationen mellan känslan och fysiska eller fysiologiska förändringar. Lagen postulerar förenklat att om man är ledsen och ser till att le eller skratta så bli man glad. Det är litet som när man tröstar ett barn, får man dem att skratta så brukar känslan av sorg släppa.

Langes poäng är att känslan kommer efter den fysiska reaktionen. Hjärtat börjar inte klappa för att man bli rädd utan man blir rädd när hjärtat börjar klappa fortare. Kroppsliga förändringar är följden av något man upplever. Lagen vänder upp och ner på vår vanliga uppfattning som säger att vi blir ledsna för något tråkigt händer, att vi skrattar när någon berättat något roligt. Istället är det så att vi blir ledsna för att vi gråter, vi blir glada för att vi skrattar.

Den moderna urbana människan lever i en miljö där vi hela tiden måste hålla vårt känsloregister i schack. Vi är oerhört sociala och uppmärksamma på andra människor i vår vardag. Sociologen Erwing Goffman har skrivit ett antal böcker som tittar närmare på hur sociala vi är när vi går på trottoarer, vilket avstånd vi håller till varandra, när och hur vi pratar och så vidare. Sociologer som Goffman analyserar och förklarar hur väl samhället faktiskt fungerar. I analyserna brukar trafiken framhållas som exempel på en social kultur som tycks fungera trots allt prat om individualism. Men Goffman studerade en på många sätt kontrollerad miljö eller om man så vill igenkänningsbar vardagsverklighet. Att cykla i rusningstrafik leder inte till en känsla av kontroll. Kan det vara så att vi är ovana vid det okontrollerade och därmed känna och hantera rädsla?

Att söka kickar

Jag vill poängtera att rädsla i detta fall skiljer sig från en oro eller ängslighet. Det är sannolikt inte bara vara jag som hört människor säga att fritt fall, Snake, Balder eller AtmosFear gör så att man ”känner att man lever”. Allt fler utsätter sig för olika former av fysiska utmaningar. Inte sällan med argumentet att man vill uppleva en slags kontakt med sig själv eller något inre. Och det tycks som vi måste göra allt mer spektakulära saker för att få den kontakten. Att springa ett Marathon är inte så värst längre. Om det inte görs på Svalbard med trettio kilos extra packning, mitt i natten, i december.

Fler och fler gör saker som är på gränsen för att utmana en annars inbäddad värld. Men även om dessa utmaningar testar den enskildes gränser sker det kontrollerat. När du cyklar eller kör bil sitter du i regel i andra tankar, lyssnar på radio eller förbereder dig inför dagens arbetspass. Och så plötsligt, helt oväntat, beter sig någon på ett sätt som gör att du måste agera snabbt. Kroppen aktiveras och hjärtat börjar klappa häftigt. Du blir helt enkelt rädd, jätterädd. Den impulskontroll som är inlärd sätts ur spel och tjoff åker ett finger upp eller så kommer ett okvädningsord flygande. Samma sak kan hända om du råkar slå i tån i en stol, eller slår i huvudet. Det är som att kroppen tar över. För många är ilskan som följer oväntad. Det är inte ovanligt med skamkänslor och för många sitter skammen kvar i timmar.

Att cykla är som att åka fritt fall, fast värre

Att cykla i Stockholm eller för den delen de flesta svenska städer innebär att du befinner dig i en struktur som är anpassad för 1970-talets oväxlade cyklar i en stad som knappast var en storstad. Kanske är det så att den som har problem med impulskontroll är överrepresenterad bland cyklister och bilister. Men om vi lyfter blicken från den enskilda individen och ser på bil- och cykeltrafiken som en kulturform kan vi konstatera att olika trafikslag tycks ha olika normsystem. Är du cyklist så kör du med ett normsystem i huvudet, som bilist följer du ett annat. Vissa cyklister cyklar utifrån regelboken och hävdar rätten att göra vissa saker trots att det är direkt trafikfarligt.

Vi saknar en gemensam normkultur

Än så länge saknar cykel, gång- och biltrafik en gemensam normkultur. Det är något annat än att bara följa regelboken. Även om det är tillåtet att cykla snabbt på en viss sträcka innebär det inte att det är lämpligt. Bilister ställer sig inte i vänster körfält vid trafikljus. De kör inte mot varandra i full fart som uppfostringsmetod. Bilister kör sällan i sportbilar bakom en vanlig bil i rusningstrafik, tutande för att de skall slå gårdagens tid mellan hemmet och arbetet. Cyklister måste på samma sätt forma en gemensam cykelkultur där fler visar handtecken och tar betydligt större hänsyn till bredden på cykelbanan, särskilt om det är delad trafik mellan gång- och cykelbana eller om det är ett barn som är på väg till skolan.

I länder med en längre historik av cykelpendling finns en annan cykelkultur. I Holland och särskilt Amsterdam har det mejslats fram en kulturform där alla tar hänsyn till varandra på ett sätt som inte sker i Stockholm.

Dagens avsaknad av ett gemensamt normsystem leder till att vi är på helspänn, vi cyklar rädda och kroppen är försatt i konstant beredskapsläge. Enligt James Langes lag bygger vi upp en spänning i oss som leder till att vi inte blir, utan är konstant rädda. Och den känslan leder ofrånkomligen till problem när infrastrukturen och medtrafikanter inte delar samma uppfattning om hur vi skall bete oss.

Vi måste alltså lära oss cykla som om vi bodde i en storstad. På samma sätt som den som åker tunnelbana lär sig att stå till höger i rulltrappan och vänta vid sidan av dörrarna innan en kliver på vagnen måste cyklister förstå hur de skall ställa sig vid trafikövergångar. När städerna växer som de gör kommer det sannolikt bli värre innan när det bli bättre.

Författare
Lars är seniorkonsult, samhällsanalytiker och arbetar på Sweco Society. Lars är fil.dr i Sociologi och har en fil.kand i Kulturgeografi. Som forskare har Lars ägnat sig år frågor som handlar om hur samhälleliga strukturer och normer formar människors sociala interaktion och det är sannolikt på det temat inläggen kommer att skrivas på bloggen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Name *

På sweco.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Vi lagrar ingen personlig data. Om du inte accepterar cookies kan du stänga av det via din webbläsare.