Tänk hur mycket i vårt beteende och vår vardag som ändrats sedan de smarta telefonerna hamnade i våra händer (just nu till exempel, skriver jag detta på min iPhone, på bussen på väg till Swecohuset i Stockholm och lyssnar samtidigt på Stina Nordenstams tidlösa musik i samma telefon). Den smarta staden kommer innebära en ännu större förändring av min, och din vardag.
Om någon berättat för mig för, säg, tio år sen att jag kommer ha min mobiltelefon med mig jämt och att jag kommer använda den till att logga mina löparrundor, spela musik, hitta recept, titta på 3D-cadmodeller, se på film, surfa på Internet, boka resor och hotell, fotografera, spela spel, navigera i bil och till fots, hålla koll på flygplan som passerar, kolla fåglar, svampar, filmer, blommor… och ja, ringa (videosamtal) med förstås. Och att allt detta skulle jag göra i bilen, i butiken, på tåget, på Gotlandsfärjan, i skogen och på planet till Oslo, då skulle jag troligen skratta vantroget.
Jag är antagligen inte tillräckligt smart nu för att kunna förstå vidden av allt nytt som står för dörren med den smarta staden. Min fantasi räcker helt enkelt inte till. Och det är OK.
Det är såklart omöjligt att förutsäga vilka förändringar i vårt dagliga liv den kommer föra med sig. Alla nya tjänster, funktioner och ”kul grejor” kommer vara sådant som gör livet mycket enklare, miljön bättre, ekonomin starkare och staden mer tillgänglig och tryggare. Vi kommer självklart upptäcka irritationsmoment och problem, men mest en massa spännande möjligheter. Det kommer bli bättre med den smarta staden.
Fast… kommer jag vara smart nog att kunna hantera den smarta staden?
Min svärmor är 85 år. Hon är så glad över sin mobiltelefon, som är smartare än den jag själv hade för tio år sen, men hon vägrar smartphone. Under något år försökte hon lära sig att använda PC, men tröttnade till sist på att det aldrig gick att förutse när alla websidor och program i princip gjorde samma saker, men alltid såg olika ut. Kommer jag, när jag är 85, stå och skrika åt vad jag tror är en smart lyktstolpe som inte fattar att den måste tända sig, medan några ungdomar fnittrande går förbi mig?
Den smarta staden kommer innebära massor med nya möjligheter, men om de som designar och planerar inte har fokus på interaktion, pedagogik och psykologi, riskerar den smarta staden bli en exkluderande stad.
Du behöver ingen bruksanvisning för att kunna använda din smarta telefon; den smarta staden måste vara lika tillgänglig och självklar. Vi behöver alltså pedagoger, beteendevetare, socionomer och varför inte konstnärer inblandade när vi bygger de gränssnitt som skall göra allt smart tillgängligt för människorna. Vi ska känna oss smarta. Smartare, inte lite dummare. Den smarta stadens grundfunktioner skall göras av träbockar till tekniker som jag själv, men dess ansikte mot människorna behöver utformas av en helt ny typ av experter som förstår sig på människor i sociala situationer och att ständiga förändringar kräver ständigt lärande, så att 85-åringar inte blir exkluderade.
En nyckel är alltså gränssnitt. En annan är flexibilitet.
Den smarta staden skall kanske presentera sig för mig på ett annat sätt än för dig och för min svärmor, för turisten, för kommunens underhållspersonal, för arkitekter. Och så vidare.
Hur ska vi då planera för den smarta staden?
Ett gammalt djungelordspråk lyder som bekant: ”Teknik kommer och går, infrastruktur består”. Det finns de som menar att gator och annan infrastruktur utgör mer eller mindre eviga installationer. Bokstavligen. Götgatan i Stockholm följer exakt samma sträckning som den gamla Göta landsväg från medeltiden. De slingrande gränderna högst upp i Gamla Stan kan mycket väl vara precis samma stigar som trampades upp av stenålderfiskarna på väg till sina båtar för tvåtusen år sedan. Infrastruktur varar alltid mycket längre än de människor som skapar den. Däremot kan vi vara helt säkra på att de prylar, smarta appar och tekniska lösningar som introduceras snabbt kommer att kännas lite, lite gamla.
Hur planerar man samtidigt för långsiktighet och förändring i sig? Hur bygger vi stödsystem som är tillräckligt flexibla för att kunna växa med konceptet smarta städer som samtidigt har en mycket lång hållbarhet?
Historien har visat om och om igen att nästan alla infrastrukturella satsningar blir mycket lönsamma för de samhällen som genomför dem. Vi bör alltså ha tillit till att den struktur som skall stödja den smarta staden kommer att bli lönsam och lyckosam om vi gör den just… smart!