Två slitsamma men ack så härliga interventionsveckor…

oktober 16th, 2015

En sargad blåklädd yngling ligger nedsövd på operationsbordet. Sjukdomen noma har spridit sig till käkbenet. Han har inte kunnat öppna munnen på ett flertal år på grund av att käkbenet låst sig. Ett tiotal grön- och blåklädda personer – käkkirurger, plastikkirurger, läkare, narkosskötare och sjuk­skötare – omger det stål­glittrande operations­bordet. Vid den första operationen för en vecka sedan frigjorde kirurgerna en hudflik från ynglingens högra tinningben. Skar ut en kvadrat på 7 x 7 cm från hans högra taniga lår. En knapp millimeter överhud och ytterligare några millimeter läderhud med blod­kärl. Kvadraten lades under huvudfliken och kopplades ihop med befintliga blodkärl. Huvudfliken häftades fast, (ja, faktiskt med en häftapparat typ den som tapetserare använder när det klär om möbler). Ynglingen är nu tillbaka på operationsbordet. Narkosteamet säkrar upp att luftslangen förs ned korrekt via näsans vänstra näsborre till luftstrupen. Kirurgerna skär varsamt upp ynglingens högra kind för att blottlägga det låsta käkbenet. Små benflisor skärs bort för att återge rörligheten i käken. Kvadraten tas fram från sin gömma, glider genom den skapade tunneln från tinning till mun. Operationslampornas intensiva sken riktas om då och då för att ge bästa möjliga belysning. Klassisk musik fyller operationssalen. Lårkvadraten sys fast, och bildar nu ynglingens insida av mun!

jaana_3

För kirurgerna återstår nu att sy ihop den öppnade kinden och häfta fast huvudfliken på plats igen. För ynglingen väntar en lång rehabilitering, han måste lära sig att återigen kunna öppna munnen.

Projektet har avslutat sin första efterlängtade intervention med ett internationellt kirurgiskt team. De hann med att operera tjugofyra patienter, många av dem i två steg. Det har varit en ära och en ynnest att få ta del av deras professionalitet och ödmjuka inställning till sjukhuset nuvarande förutsättningar. Möta deras iver i att hjälpa oss att skapa än bättre förutsättningar för framtida interventioner. Spännande att som icke-medicinsk tekniker höra de medicinska diskussionerna om hur de väljer patienter och hur operationen kommer att genomföras. Noma orsakar många olika problem, både fysiska och sociala. Som ynglingen ovan som inte kunnat öppna munnen på flera år. Han som är utan näsa. Han utan näsborrar. Barn med hål i ansiktet, hål som blottlägger tänder och munnar. En del har endast ett litet hål, andra större. Hon, den lilla tjejen har ett stort hål i kinden som vanställer hennes vackra ansikte. Hon kom till sjukhuset med sin erfarenhet av att inte vara synlig för andra, men vid mötet med oss och andra nomadrabbade barn spricker hon upp i ett underbart litet leende när hon inser att hon är en del av gemenskapen.

– Glöm inte bort att berätta om hur utmanande interventionsveckorna har varit för oss båda. Oavsett våra skilda professioner. Vår operationsskötare, och tillika min granne i vårt boende, Carl Eric, flikar in medan jag skriver.

Ja, det har varit en sann glädje att arbeta tillsammans med mina kära kollegor här på sjukhuset, som alla utifrån sin professionalitet har förberett, förbättrat och finputsat sin verksamhet för att stå start­beredda när det internationella kirurgteamet anländer. Hela vårt team har slitit hårt under en lång tid före och under interventionsveckorna. Vår holländska projektkoordinator Rob har, med sin långa erfarenhet från Västafrika och utvecklingsprojekt, tillfört projektet nya insikter. Japanska Junko vår fantastiska medicinska teamledare har hållit i alla de medicinska trådarna (hon har idag farit vidare till ett flyktingläger i Tanzania). Kenyanska operationsskötaren Carl har etablerat en kliniskt ren och funktions­duglig operationssal. Hans landsman teamledare Fred har öppnat en säker post­operativ avdelning samtidigt som han väg­lett sjuksköterskorna/-skötarna i deras viktiga arbete. Psykologen Thom (från Wales) har förberett sig själv och sitt team för den tuffa uppgiften att informera både de som kunde beredas plats denna gång (vad kan du förvänta dig efter en operation) och de som får vänta till ett senare tillfälle (en del är för undernärda, andra kräver dubbla operationer med minst en veckas vila mellan dem, och kirurgernas tighta schema medger endast ett antal tvåstegsoperationer). Och inte att förglömma alla våra härliga medarbetare från Nigeria. Det är den nationella personalen som skapar kontinuitet i vardagen. Ruth som basar över laboratorierna, Yomi över apoteket. Benreth, Kingsley och Faritha stöttar själens behov, Martha och William kroppens. Jacob övervakar vatten- och sanitetsbehoven. Aisha, vår översättare. Min nya assistent och tekniska specialist Abdul är en klippa, alltid snar att stötta där det behövs. Och våra duktiga förare – Ababakar, Sholanke, Julie, Clemente, Ayo och Samuel  är guld värda, alltid flexibla och serviceminded.

Som allroundlogistiker har tiden varit krävande, men också fantastisk. Jag har arbetat fokuserat med att säkerställa att den logistiska avdelningen, i samverkan med sjukhusets tekniska personal, levererar vatten och el 24 timmar om dygnet veckan runt till sjukhuset. En extra generator är på plats som backup om NEPA och sjukhusets generatorer fallerar. Kylkedjan måste hållas intakt i både apotekets och laboratoriernas kylboxar – det får vare sig bli för kallt eller för varmt. Vårdavdelningarna kräver ljus, fläktar och konstant elförsörjning. Mediciner och medicinsk utrustning behöver finnas på plats i rätt tid. Patienterna behöver både plumpynötter (kosttillskott) och drickbart vatten. Ett större team med behov av flexibilitet för att besöka patienter även utanför normal arbetstid kräver extra förare och fordon. Ett tight operationsschema gör att vi inte hinner inta vår lunch där vi bor, så det krävs arrangemang för att köra ut lunchen till sjukhuset. En hel del smärre renoveringar och förbättringar av sjukhusområdet har genomförts. Vårdpersonalen och extra­chaufförerna ska få sin lön. Patienterna sin ersättning för resor till och från sjukhuset.

Min dag är gjord när barnen rusar fram under glada glädjetjut. Våra händer möts och jag känner att jag skapar något gott för andra människor!

Kramar till er alla/ Jaana

En helt vanlig arbetsdag i Sokoto

juli 27th, 2015

Morgonen inleds med en helt nödvändig dusch då nattens elstopp gör att jag badar i svett, till och med i knävecken. Som tur är finns här gott om vatten trots närheten till Saharaöknen. Kallvattnet är rumstempererat vilket på dessa breddgrader innebär nästan 30 grader på morgonen. Trots värmen sover jag igenom hela natten. Min goda nattsömn räddar mig även här. Flertalet av mina kollegor våndas sömnlösa genom sina svettiga nätter. Och med en kycklingfarm som granne får de ibland välja mellan stängda fönster och värmen inomhus eller öppna fönster och odören från kyckling­farmen.

I min förra blogg skrev jag att jag precis säkrat upp vattenförsörjningen till vår återvinningszon och patienternas toaletter. Nu har vi startat upp arbetat med att även säkra upp renare vatten till hela sjukhuset. MSFs vatten- och sanitetsexpert (Flying WatSan) Jacob bistår oss. Första fasen är att gräva ned en direktledning från borrhålet till första vattentanken. Vattnet leds via pumpar och dubbla filter för att renas från sediment. Vi installerar även en större vattentank för att bättre möta sjukhusets behov. När vattnet väl kan gå direkt från borrhålet är det dags för den andra fasen; att tömma, rengöra, reparera, försegla och låsa vatten­reservoaren som innehåller en mix av borrhålsvatten och kommunalt vatten. Borrhålet med sitt renare vatten kan tyvärr inte ensamt leverera den mängd vatten som sjukhuset behöver. Idag kontamineras reservoa­rens vatten av regnflöden, manuell vattenhämtning och en och annan sportig ödla – ni vet de där som gör arm­hävningar – som tar sig ett bad. Reservoarförbättringen kräver ytterligare några prisförfrågningar innan kontrakts­skrivning. Strävar efter att skapa kontrakts­förutsättningar för ett fast pris. Fast ibland kan det, här som där hemma, vara lite trixigt att vara överens om vilket arbete som faktiskt ingår i ett fast pris. En ny kontext innebär nya oskrivna regler som det gäller att se upp för. Lösningen är övertydlighet.

En annan utmaning har varit att analysera och finna en förklaring till varför vår backuplösning för att säkerställa strömförsörjning till på­gående operationer inte räcker mer än några sekunder. När stats­strömmen NEPA National Electric Power Authority – som inte för inte, ofta med ett leende, uttyds som Never Expect Power Always – alternativt den primära generatorn slutar fungera ska vår UPS Uninterruptible Power Supply skydda inkopplad utrustning och ge oss (batteri) ström i ca 15 minuter. Nog för att hinna slå på sjukhusets primära generator alternativt den sekundära.  Så på med operations­kläder för att minimera kontamineringsrisken, och börja analysera strömbehovet. Uttag för uttag, utrustning för utrustning. Varifrån kommer strömmen? Vilken utrustning är (livs)­nödvändig? Vilken utrustning behöver vara i funktion samtidigt? Är utrustningen kopplad till rätt uttag? Ritar… berättar… sammanför sedan MSFs och sjukhusets elektriker Femi och Kabiru, min assistent Olajide som varit med sedan projektstart och Carl vår arbets­ledande operationsskötare. Vi slår våra kloka huvuden ihop, skiftar uttag på en del utrustning, testar, tänker, upptäcker att någon obehörig försökt hantera UPSen och av misstag tryckt in bypassknappen. Analysen visar att vår UPS räcker som tänkt i 15 minuter, nog för två parallella operationer . Och UPSen laddar upp sig själv automatiskt . Skapar även en varningsskylt, för säkerhets skull skriven på både engelska och hausa (det språk som talas här i nordvästra Nigeria), ”NEVER TOUCH / KAR KU KUSKURA KU TABA”, för att förhindra fler obehöriga knapptryckningar.

jaan-operation

Sedan är det dags för rengöring av skorsten till en av våra förbrän­ningsugnar i vår återvinningszon. I återvinningszonen sker sopsortering och förbränning av organiskt och medicinskt avfall. Rengöringen kräver att vi demonterar skorstenen från själva ugnen, lyfter röret genom taket och lägger det på marken. Allt för att komma åt att knacka på röret och rengöra det från sot från förbrännin­gen. Dock ser vi att regnet riskerar att förstöra förbränningsugnen. Vi har visserligen ett tak, men skorstens­pipen är monterad igenom taket, och skapar därmed en glipa mellan tak och pip. Vatten på en varm ugn kan få den att spricka. Så dags att tillkalla plåtslagaren som gjorde det tidigare jobbet och få ett prisförslag på ett krökt rör som passerar utanför taket. Passar på att även beställa ett antal stålställningar till vatten­stationer som MSF installerar på sjukhuset. God handhygien är a och o på ett sjukhus. Beställningen innehåller även en grill för våra gemensamma och dansanta BBQ-kvällar. Men mer om dem någon annan gång…

jaana-skorsten

Flertalet av dagarna avslutas med middag och spännande diskussioner med mina fantastiska MSF-kollegor, alla med olika bakgrund och erfarenhet. Att jobba så nära och bo så nära sina kollegor kan vara krävande. Men Nomateamet är ett härligt gäng som bryr sig om varandra och som stöttar varandra. Kollegor som hellre talar om möjligheter än hinder. MSF lockar till sig varmhjärtade människor med en gedigen vilja att hjälpa andra. Jag har bland annat njutit av många god samtal med vår Mental Health Officer Thom från Wales som delar med sig av sin erfarenhet av asylsökande och barn och ungdomar med trassliga liv. Och hur denna kunskap och erfarenhet kan nyttjas i arbetet med nomabarnen och deras föräldrar när de möter samhällets (dömande) ögon. Och samtalen med min kenyanska granne Carl (egentligen Carl-Eric, döpt efter en känd svensk politiker. Har dock ännu inte listat ut vem det är/var), som arbetar som arbetsledande operationsskötare. Han har givit mig en god inblick i den medicinska världen så att jag på ett bättre sätt kan applicera mina kunskaper och erfarenheter för att nå våra medicinska mål.

Livet här är fantastiskt!

/Jaana

 

Hälsningar från Nigeria

maj 7th, 2015

Befinner mig i Sokoto i nordvästra hörnet av Nigeria, i gränslandet till Saharaöknen. Den torra Saharasanden, harmattan, sveper in och täcker allt och alla i ett tunt brunt damm­lager. Sandvinden blockerar solen och förhindrar flyget från att lyfta och landa. Temperaturen sjunker något när vinden sveper in. Annars är den varma årstiden på ingång. Vi har redan fått känna på hur det känns med 43 grader i skuggan. Den låga luftfuktigheten gör att värmen ändå är hanter­bar.

Har snart jobbat i två månader för den humanitära organisation som vi i Sverige benämner Läkare utan gränser. Resten av världen känner oss som MSF Médecines Sans Frontières. Vad lockar en Swecomedarbetare till MSF? För min del handlar det om att få leva min livs­dröm. All min kunskap och erfarenhet strålar här samman till något gott för andra människor. Min humanitära livssyn som vurmar för mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet, coachande ledarstil, tekniska kompetens, samhällsengagemang/politiska ådra och nyfikenhet på andra(s) sätt att leva och möta utmaningar öppnade dörren till MSF. Nu jobbar jag som allround logistiker på ett barnsjukhus i Nigeria. Har precis säkrat upp vatten­försörjningen, både den primära men även en fungerande backuplösning. Det är min uppgift att koordinera, imple­mentera, adminis­trera och övervaka all teknisk logistik (varor, el, vatten, transporter, kommunikation, renoverin­gar m m), samt arbetsleda, coacha och utveckla min nationella personal (assistent, förare, kock och städare). Lade i veckan sista handen på prognos­arbetet. Nu är det dags att ta itu med den nationella tertialordern. Med ledtider på flera månader är det en delikat uppgift.

Känslan när jag kommer fram till jobbet är mäktig. Att få äran att få jobba för en humanitär organisa­tion som MSF, att dagligen möta de nomadrabbade människorna och veta att jag bidrar till en drägligare tillvaro för dessa är ren och sann glädje. Barnsjukhuset är specialiserad på avan­ce­rad ansiktskirurgi för främst barn som drabbats av noma. Noma är en sjukdom som bokstavligen får ansiktet att kollapsa. Sjukdomen drabbar de undernärda barnen som lever i fattigdom utan tillgång till rent vatten och med usla sanitära förhållanden. Barn som lever under levnads­förhållanden som bryter ned immun­försvaret intill den grad att kroppen inte längre har något försvar mot de vanliga bakterierna som vi alla har i munnen. Bakterier som nu angriper ansiktsvävnaden, får ansiktet att blossa upp innan de fräter sönder både hud, ansiktsvävnad och ben. Noma ger fattigdomen ett ansikte, och leder ofta till social utstötthet, stigmatisering. MSF stödjer barn­sjuk­huset på bred front; med kvalificerad ansikts­kirurgi, läkemedel, för-, mellan- och efteroperativ vård, hälsorådgivare som ger barnen och deras familjer kostråd, i samklang med psykosocialt stöd som hjälper barnen att möta samhällets (dömande) ögon.

Jag och min MSF-kollega Fred.  Fotograf: Carl-Eric Opot.

Jag och min MSF-kollega Fred.
Fotograf: Carl-Eric Opot.

Det är även en mäktig känsla att fara till och från jobbet i en MSF-loggad Landcruiser. Att studera stads­pulsen, alla människor och alla fordon i ständig rörelse. Tiden flyger iväg, hjärnan har fullt upp med att sortera alla intryck som mina sinnen vetgirigt fyller mig med. Jag ser alla människor, deras vackra kläder i en kaskad av glada färger. Skolbarnen i skoluniform. Gläds över kvinnorna som hälsar med knuten näve med krökt tumme, ett tecken på vördnad, och barnen som glatt vinkar till oss. Luktsinnet brottas med nya dofter, och en och annan odör i hettan. Kroppen känner av värmen, eller kanske mer rätt att säga hettan. Älskar denna värme!  Älskar också länder som Nigeria (och Indien) där djuren får samsas med oss tvåbenta. Här kryllar det av getter och får som tuggar i sig av soporna längs vägarna. En och annan katt, hund och höna springer över vägen. Och de små kvicka ödlorna bröstar gärna upp sig i armhävningsliknande rörelser, innan de snabbt kilar vidare när jag närmar mig. Det är högsäsong för mangon, den bokstavligen smälter i munnen. Apelsinerna är dock ack så torra…  

Fordonsförarna tutar ”här är jag, ta hänsyn till mig”! Och det kan behövas för det är inte alltid trafiken går i den riktning som vägbyggarna tänkt sig. Gör gärna en kreativ u-sväng i trafikplatsen, gena över refuger, ta den närmaste vägen dit du ska oavsett om rampen är en påfart eller en avfart, nonchalera rödljusen om du ser att du ändå kan passera. Det är tur att trafik­hastigheten är låg och att det finns ett skönt samspel i trafiken.

Det ena fordonet mer kreativt överlastat än den andra… Som här om dagen när vi körde ifatt en lastbil med minst ett trettiotal liggande åsnor på flaket, huller om buller på varandra. En åsna klipper med öronen och ser ganska god­modig ut, kanske för att hen hade tillskansat sig en guld­plats med hakan över bak­lemmen. Eller cyklisten med en kuddpelare på minst 1,5 kubikmeter på paket­hållaren. Skulle han falla så faller han i alla fall mjukt!  Eller varför inte bilen här bredvid som på ett kreativt sätt packat hela flyttlasset! Eller fordonet härom­dagen som transporterade brinnande material, oklart om det var en omedveten själv­antändning jag såg eller om det var ett effektivt sätt att utnyttja transporttiden… Jag bara älskar dessa fordon. Ni kommer att få se fler bilder på kreativ lastning…

Fotograf: Jaana Rokka

Fotograf: Jaana Rokka

Kramar till er alla!

Jaana